Varsamt sökande efter den perfekta huliganen

Sebastian Hiort af Ornäs liksom försvinner framför våra ögon. Han har gått ned på huk, blundat, rest sig, studsat på stället, andats djupt. Nu stiger han in i strålkastarljuset, sätter sig på en kal stol och stirrar in i en filmkamera.

En fråga ställs: ”Vad är det som lockar dig?”

– Att vara med andra som brinner lika mycket för det här som jag gör. Att ta en smäll, till och med dö, för klubben. Det är vi som är de riktiga supportrarna!

Den 21-årige Guldbaggenominerade (”Sebbe”, 2010) skådespelaren har förvandlat sig till firmamedlem, en fotbollssupporter som inte nöjer sig med att stå i ett publikhav på en läktare och heja, sjunga, bua, utan att också ingå i den kärna av hårdföra fans som slåss i sitt lags namn, mot andra firmor, på gator och torg, tågstationer och parkeringsplatser.

I en kal studio i Södra Hammarbyhamnen pågår provfilmning för några av de bärande rollerna i ”Young boys”, Sveriges första spelfilm om fotbollshuliganism. I centrum står unge Joel. Han är på väg in i vuxenvärlden men saknar verktygen för att hantera den. Men en trogen fotbollssupporter är han, och han ser upp till flera av de äldre firmakillarna som han har betraktat lite på avstånd. Så han söker sig dit. Till lojalitet och gemenskap, till möjligheten att klättra i den tajta gruppen. Men också till en miljö präglad av ultravåld, stigmatiserad av samhället, medierna och fotbollsklubbarnas officiella verksamhet.

I Storbritannien har en rad filmer skildrat firmakulturen, från ”The Firm” med Gary Oldman 1988, och vidare med titlar som ”I.D.”, ”Green street hooligans” och ”Football factory”. Trots att även Sverige har haft sin beskärda del av fotbolls­firmor – inte minst i nyhetsrapporteringen – har det varit skralt med fiktionaliserade berättelser. Nu är dock något på gång. Tobias Hjelms tv-serie ”För evigt trogen” är under produktion (se intervju i DN 29/10), och här i Hammarbyhamnen tar alltså ”Young boys”, som mer fokuserar på yngre grabbar i en så kallad babyfirma, långsamt form.

– Filmen kommer att handla mycket om Joels dubbelliv, säger ”Young boys” regissör och manusförfattare Linnéa Roxeheim. Ingen i hans närhet vet om detta, inte ens skolkompisarna. Så han har att hantera två olika världar, familjen och firman, han måste lämna den ena för att helt kunna ingå i den andra. Och ständigt ställs han inför hotet att hans huliganism, hans hemlighet, ska avslöjas.

– Men jag är nästan chockad över att inte det här har skildrats på film tidigare i Sverige, säger hon. Alla har en åsikt om firmorna, alla tycker att det är svårt. Det är skitspännande att undersöka.

Utanför den stängda studion halvligger tolv andra unga män i ett par soffor. Det är ben och armar och jackor och mössor och läskburkar och manussidor överallt. De har alla gått vidare till denna den tredje provomgången och väntar på sina minuter framför provkameran. Endast fem kommer att väljas ut. Sofforna utgör en på senare år vanligt spridd scen, som i exempelvis ”Idols” green room, ”Sveriges mästerkock” eller någon annan tv-tävling där man ska vara kollega, kompis och konkurrent på samma gång. Lika delar koncentration, nervös väntan och skratt laddar luften.

Inne i studion finns filmfotograf och ljudtekniker, producenterna Georgie Mathew och Cecilia Forsberg Becker, och Linnéa Roxeheim. Hon sitter med sina fiktiva intervjufrågor på ett papper i knät och tittar i en monitor. Efter ytterligare några frågor till Sebastian – som svarar att ”adrenalinet går ändå från tårna upp i hjärnan” och ”brödraskapet är fan stort” – går hon fram till honom: ”Hur kändes det där”, ”om vi provar så här?” Hon böjer sig ned för att komma i ögonhöjd. De är mycket nära, som i en liten bubbla. Vi andra står knäpptysta i skuggorna. Sebastian lyssnar noga, nickar, ställer någon följdfråga. Linnéa Roxeheim går bakåt till monitorn igen. Och så är det som om något klickar till i Sebastians ögon – han är åter huliganen.

– Om jag är kvar om tio år? Lätt, då är jag top boy, säger han och stirrar stint in i kameran.

Linnéa Roxeheim är 30 men har varit med förr. Under skolåren jobbade hon extra inom teatern och hade även några mindre filmroller som i ”Klassfesten”. Efter att ha utbildat sig på Dramatiska institutet för jobbet bakom kameran har hon bland annat skrivit och regisserat SVT:s megasuccé ”Portkod 1321” om de 16-åriga tjejerna Agnes och Steph, och som fått sin fortsättning i ”Portkod 1525”. Roxeheim rollbesatte också merparten av den fyrfaldigt Guldbagge­belönade ”Monica Z” häromåret, där debuterande huvudrollsinnehavaren Edda Magnason deltog i en liknande provfilmning.

Det är ett speciellt moment i tillblivelsen av en film. Varken regissör eller skådespelare vet om de kommer att jobba ihop, så hur mycket kan man egentligen begära som regissör och hur mycket kan man ge som skådespelare?

– Det jag har lärt mig är när en skådespelare är bekväm och inte, säger hon. Jag minns att jag på teatern reagerade på hur hårt och kargt det kunde vara till och med för provspelande barn, så nu försöker jag undvika allt som ger onödig ångest. Det är min uppgift att förbereda dem och visa att jag tror på dem. Framför allt ge tid, att prata ordentligt med alla, inte bara kasta åt dem några rader ur manus, utan berätta om sammanhanget ordentligt. Till ”Monica Z” satt jag säkert en timme med varje person.

Linnéa Roxeheim provfilmar gärna tidigt, för att ”ge mer kött åt karaktärerna”, kunna bli överraskad och i så fall korrigera i manus medan det skrivs.

– Det är spännande när man ser någon som man först inte tror ska passa, säger hon. Jag gjorde en kortfilm en gång om ett förortsgäng och tänkte att ledaren skulle vara en bitig en som kunde ta för sig, men så hade jag den här lilla spensliga killen framför kameran. Han hade rösten i stället och jag insåg att den ju kan vara lika viktig som självhävdelseuttryck. Allt föll på plats, det blev han. Det är härligt när man inte bara går på första tanken.

Nu vandrar Tom Ljungman (känd som adoptivsonen Patrik i filmen ”Patrik 1,5”) rastlöst omkring i studion. Han har mössa och hoodtröja på sig, och andra laddningsrutiner: Han vaggar otåligt omkring som en boxare, smäller ena handens knogar i den andra handflatan. Knäpper med fingrarna.

– Vad då, varför jag gör det? säger han in i kameran och ser ut som om han skulle kunna ge den en råsop. Aha, slåss? Ja vafan… det är väl det jag är bra på, det enda jag kan. Varför håller du på med ditt, intervjuar och så, det är väl samma sak?!

Linnéa Roxeheim tittar in i monitorn och ler nöjt. Men Tom Ljungman ska göra en vända till. Och en till. Och en till.

När Linnéa Roxeheim hörde att producenten Georgie Mathews bar på en idé om en huliganfilm trillade det direkt ner en historia i huvudet på henne, som hon uttrycker det, hur det skulle kunna se ut när en ung kille söker sig till den slutna firmavärlden, blir antagen och klättrar uppåt. Vissa beröringspunkter med de unga tjejerna i ”Portkod” fanns.

– Även om det här är något annat, en killes perspektiv från en våld-sam miljö, så är ju sökandet efter identiteter detsamma. Det är lätt att säga att huliganer är odjur, men de har samma behov som alla andra.

– Jag vill också vara noga med att visa fördelarna, vad de faktiskt vinner på att vara med i en firma. Pekpinnar får andra syssla med. Sedan betyder det förstås inte att jag gör en rekryteringsfilm för fotbolls­firmor. Jag tror nog att alla kommer kunna ta ställning själva.

Roxeheim påpekar att det inte finns någon verklig förebild. Researchen, däremot, har varit i högsta grad dokumentär. Hon har läst på diskussionsforum, kollat Instagram och Youtube där många av masslagsmålen laddas upp. Och hon har gått på en mängd matcher.

– Jag har researchat i flera år. Jag har inte varit intresserad av någon specifik firma, utan mer generellt vad jag har sett för tendenser. Jag har ställt dumma frågor till ex-huliganer och till andra med god inblick i den här världen, lärt mig terminologin, deras hederskodex. Det har varit både spännande och ganska obehagligt, berättar hon.

Vad överraskade dig?

– Det där man brukar säga att om man inte varit med så kan man inte fatta, det tror jag stämmer här. Den där inre gränsen som ska överträdas, det är ju en sorts sport som de sysslar med men samtidigt i ett laglöst land. Jag tror att de som slåss på tydliga villkor har mer gemensamt med varandra än med vanliga supportrar som håller på samma lag. Det finns en respekt mellan de här grupperna som är väldigt intressant.

Linnéa Roxeheim berättar också att det trots allt inte är våldet som är det primära i filmen, utan den slutna gruppens psykologi. Det går inte att hävda någon entydig social bakgrund bland firmamedlemmar, menar hon, inte heller att alla har någon våldshistorik i uppväxten. Och påståendet att de inte skulle vara intresserade av fotboll eller ens håller på den klubb som de förvisso oombedda representerar, håller inte. De upplever själva att de tar de tuffa besluten åt fotbollsklubben, bland annat i form av att städa upp på läktaren bland dem som missköter sig.

– Jag pluggade till psykolog innan jag började på DI och det är spännande att titta på drivkrafterna inom en sådan här grupp med de ögonen. Det är en sorts masspsykos och kampen blir att försvara sitt lag, att visa sig hängiven.

Provfilmningarna kommer att fortsätta hela dagen. Innan det är dags för oss att smyga ut ser vi Adam Kanyama sätta sig på heta stolen och blänga in i kameran:

– Det är en myt att du är ute om du backar från en box. Men backar du tre fyra gånger så är det klart att du blir ifrågasatt…