Lönnmördaren Villanelle och kommissarie Eve Polastri står mittemot varandra i en gränd. De befinner sig i Rom och allt har precis gått åt helvete. Eve är så uppjagad att hon hyperventilerar varpå Villanelle tar sats och ger henne en rungande örfil. 

– Vad tar du dig till?

– Du var i chock och behövde bli överraskad. Ungefär som när man får hicka du vet! 

Det är det sista avsnittet av den andra säsongen av ”Killing Eve”, tv-serien som bygger på lika delar våldsamma kvinnor, giftiga repliker och återhållen lesbisk åtrå. Som så mycket annat i ”Killing Eve” är också detta en ironisk blinkning. Den här gången till hur hysteriska kvinnor brukar behandlas på film. I ett och samma slag sammanfattas också alla de funktioner örfilen haft genom filmhistorien; som kraftmätare, komisk ventil, erotiskt förspel och att få uppjagade kvinnor som Eve att lugna ner sig. 

Nu finns det ju inga belägg som helst för att det skulle hjälpa att slå en skärrad människa i ansiktet. Med största sannolikhet blir personen i fråga bara ännu mera stressad. Föreställningen om att det skulle gå att lugna kvinnor genom att slå dem i ansiktet härstammar förmodligen från diagnosen ”hysteri” som tillskrevs kvinnor långt in på 1900-talet och som behandlades med örfilar eller andra typer av tortyrliknande metoder som exempelvis isbad. Sedan dess lever idén om örfilens lugnande effekt i viss mån kvar, åtminstone inom filmmediet; som i just ”Killing Eve”. Redan i Alfred Hitchcocks ”Fåglarna” (1963) slår Tippi Hedren en skräckslagen kvinna i ansiktet efter den första fågelattacken, och i komedin ”Titta vi flyger” (1980) ironiserar man över fenomenet genom att låta kabinpersonal och passagerare turas om att örfila upp en stackars flygrädd kvinna på planet.

Tidigt i filmhistorien var dock örfilens främsta uppgift den totalt motsatta, nämligen att locka till skratt. Under stumfilmstiden var de allra enklaste scenerna där folk slog sig, drattade på ändan eller fick många slag i ansiktet efter varandra verkliga publikfriare. I det sistnämnda fallet är det just upprepningen i sig, det vill säga att slaget delas ut, inte ett, inte två, utan flera gånger som gör det roligt. I ”Natt på museet” (2006) blir en löddrig Ben Stiller örfilad på just detta sätt av en apa och när Bill Murray gång på gång tvingas vakna upp till en och samma dag i ”Måndag hela veckan” (1993) vet vi ju att han även kommer att få återuppleva Andie MacDowells örfilar. I ”Scrooged - Spökenas hämnd” (1988) är scenen där han misshandlas av en vän liten julälva kanske den enda minnesvärda i en för övrigt förglömlig film.

Mästare i genren är dock humortrion The Three Stooges som byggde hela sin karriär på att ge varandra lusingar. Enligt en oumbärlig undersökning, genomförd av matematikerna Bob Gardner och Robert Davidson, skall det genomsnittliga antalet örfilar i deras filmer bara under 1934 ha varit trettiotre och en halv.

Under den amerikanska filmens guldålder örfilade män och kvinnor varandra om vartannat i var och varannan film. Någon av ursinne, någon i förtvivlan och någon av ren upphetsning. Bara i trailern till filmen ”Gilda” (1946) delas tre stycken örfilar ut och i ”Borta med vinden” (1939) avverkar Scarlett O'Hara i raskt tempo Ashley, Prissy, Rhett och Suellen på sin plantage. Men den regerande drottningen av dagsedlar är utan konkurrens skådespelerskan Joan Crawford. I ”Stjärnskott i Hollywood” (1949) dyker hon upp som sig själv i en scen och örfilar två män med vändande handled. När de förbluffade karlarna undrar vad hon håller på med svarar hon bara glatt att: ”Så gör jag i alla mina filmer!” och vänder på klacken.

I början av sin karriär spelade Joan Crawford ofta strävsamma arbetarklasskvinnor för att sedan, framåt 40- och 50-talet, få den typ av hetlevrade och komplexa kvinnoroller som det anstod en diva av hennes kaliber. I en del av filmerna från den här tiden utlöses våldet, precis som i fallet ”Killing Eve”, av en underliggande attraktion mellan kvinnorna men oftast handlade det naturligtvis om en konkurrens om män. Så är till exempel fallet i melodramat ”I hennes våld” (1955) där Joan Crawford spelar en manipulativ och svartsjuk kvinna som i en scen ger sin rival en sinkadus vid foten av en trappa där den ackompanjerande blöta ljudeffekten i sig är värd en Oscar. 

Lika ofta som en örfil delas ut i vredesmod, lika gärna kan den vara en del av ett erotiskt förspel på film. Inom genrer som film noir och västern är den inte bara en del av förförelseakten utan också ett utryck för tidens sedlighetsregler där kvinnors uppgift var att försvara sin dygd och mäns att erövra den. Att visa publiken att en kvinna gör motstånd i form av att slå honom i ansiktet när han gör närmanden gör henne så att säga fri från skuld om hon ger efter för sin förförare. 

I ”Att ha och inte ha” (1944) följer till exempel Lauren Bacall raskt upp sin kyss med en smekning och en liten lekfull klatsch över kinden på Humphrey Bogart. Den här typen av framfusiga och hårdkokta kvinnliga karaktärer, ofta spelade av Katharine Hepburn och Joan Crawford, försvann dock successivt efter andra världskriget. 

Kriget hade liberaliserat kvinnorna och fört ut dem i arbetslivet och när männen återvände till sina arbeten inleddes ett domesticeringsprojekt av kvinnor i USA som även skulle komma att återspeglas på film. Under 50-talet kan man se hur våldet mot rebelliska och rappkäftade kvinnor tilltar. I 60-talets James Bond-filmer med Sean Connery finns ett otal exempel på detta samtidigt som det parallellt växte fram ett betydligt mindre hetlevrat och vänare kvinnoideal i Hollywood, personifierat av skådespelare som Audrey Hepburn och Grace Kelly. 

I dag händer det fortfarande då och då att den passionerade örfilen dyker upp i romantiska filmer. Ett exempel är ”New year's Eve” (2011) där Katherine Heigl ger den gamle gullrockaren Jon Bon Jovi en rejäl hurring. Men mest känd är kanske scenen i ”Mångalen” (1987) där Chers karaktär vaknar upp och inser att hon haft sex med sin blivande svåger, spelad av Nicholas Cage. När hon skamsen klättrar ur sängen och ber honom glömma alltsammans svarar han att det kommer att bli omöjligt eftersom han älskar henne. Hennes svar blir då två örfilar och repliken: ”Snap out of it!”

Örfilen är på många sätt ett komplext utövande av våld eftersom den öppna handflatan både kan befästa ett slags machokultur och vara ett uttryck för det diametralt motsatta. I amerikanska filmer som utspelar sig i armén tuktas ofta män i stoiskhet och att inte röja några känslor när de blir slagna i ansiktet. I ”Patton - Pansargeneralen” (1970) ger sig den kände generalen på en ung soldat som fått ett nervöst sammanbrott och i ”Full metal jacket” (1987) driver till slut sergeant Hartman med sin förkärlek för örfilar menige Pyle till självmord. 

Ett modernare exempel på den här typen av pennalism är trumfilmen ”Whiplash” (2014) och ”There will be blood” (2007). 

I maffiafilmer som ”Gudfadern” (1972) kan en örfil både vara en ömhetsbetygelse och ett sätt att förnedra någon helt beroende på hur hårt slaget som delas ut är och i kostymfilmer som Ridley Scotts ”Duellanterna” (1977), som utspelar sig under 1800-talets Napoleonkrig, är ett slag i ansiktet med handsken upptakten till en duell. I ”Riddarfalken från Malta” (1941) beordrar privatdetektiven Same Spade (Humphrey Bogart) helt sonika den mystiske Joel Cairo under örfilandet att: ”När du blir slagen tar du det och gillar det!”

Motsatsen till det maskulina våldet blir kanske tydligast i det engelska uttrycket ”bitchslap”, som lika gärna kan betyda att en kvinna blir slagen som att någon slåss som en kvinna. I det senare fallet blir slaget inte bara förnedrande att ta emot utan också ett slag mot den utsattes manlighet. Enligt logiken om våld som ett uttryck för attraktion på film kan det också finnas en erotisk underton när män slår andra män på det här sättet. 

Just örfilens koppling till ett femininiserat våld har genom filmhistorien till exempel använts som en signal till publiken om att karaktärerna är homosexuella. Ett exempel på detta är Alfred Hitchcocks ”Repet” (1948) där en av karaktärerna vid ett tillfälle slår en annan man i ansiktet. Detta har senare bekräftats av Hitchcocks dotter Patricia som dock menar att inte ens James Stewart skall ha känt till karaktärernas sexuella läggning under själva inspelningen. 

1967 skulle en historisk örfil delas ut. Det var nämligen första gången som en svart man slog en vit man på film. I ”I nattens hetta” (1967) spelar Sidney Poitier polisen Virgil Tibbs som kommer från storstaden för att utreda ett mord på en vit affärsman i det rasistiska Mississippi. Under ett nervigt förhör med en vit plantageägare får han plötsligt en örfil och utan att blinka slår han tillbaka. Sidney Poitier hade lika gärna kunnat knyta näven i luften (en symbol för medborgarrörelsens kamp i USA) som att slå sin vita motspelare i ansiktet med öppen handflata. Scenen chockade en del biobesökare och många tidningar i den amerikanska Södern vägrade till och med att publicera annonser för filmen. Under själva inspelningen ska Poitier ha sovit med en pistol under kudden, då han fortfarande var traumatiserad efter att han och Harry Belafonte hade blivit jagade av Ku klux klan-anhängare vid ett tidigare besök i delstaten North Carolina.

Det som för Virgil Tibbs var ett sätt att spränga sina bojor var alltså lika mycket ett sätt att kuva en Bondbrud som Tiffany Case (”Diamantfeber”, 1971). Det alla dessa örfilar dock har gemensamt är att de skapar omedelbar konflikt och utlöser ett drama. På så sätt är väl även Villanelles örfil i ”Killing Eve” rent effektsökeri. Det är bara Eves chockade ansiktsuttryck när hon lyfter handen till sin blossande kind som uttrycker det som varenda modern människa redan vet – att örfilen, vilken roll den än spelar i dramat, i grund och botten bara är ännu ett uttryck för våld.