Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 16:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/willem-dafoe-att-mala-som-van-gogh-var-laskigt-som-fan/

Film

Willem Dafoe: ”Att måla som van Gogh var läskigt som fan”

Willem Dafoe spelar Vincent van Gogh i ”Vid evighetens port”. Foto: Matt Baron/TT

Han har spelat allt från eldfängd Vietnamsoldat till Jesus på korset och Spider-Mans ärkefiende. I paradrollen som Vincent van Gogh fick Willem Dafoe, expert på skruvade roller, blomma ut som målare. Helena Lindblad träffade den amerikanske aktören när ”Vid evighetens port” hade världspremiär i Venedig.

Rätta artikel

– Folk frågar mig hela tiden vem det är som målat bilderna i filmen och vems händer det är man ser. Jag vill bara strypa dem! säger den 63-årige Willem Dafoe som berättar att han har fuskat med oljemålningar sedan åttiotalet men fick chansen att lära sig mycket mer teknik när han fick rollen som den plågade konstnärssjälen Vincent van Gogh i Julian Schnabels film. En riktig drömroll, som gav honom hans fjärde Oscarsnominering i vintras.

Hur viktigt var det att du var med och målade själv?

– För mig var det helt avgörande, det var en nyckel för att förstå van Gogh och hans sätt att se på livet och konsten. Det var förstås läskigt som fan i början. Men Julian, som ju är konstnär själv, var väldigt klurig när han fick mig att våga utmana mig själv. Ta målningen av skorna till exempel. Man ser den växa fram, först är det ruffigt och rått men så ser man plötsligt hur färgerna börja tala med varandra. Hela den scenen är ett slags crash course till van Goghs konstnärskap.

– Julian Schnabel är en stor regissör men knappast konventionell. Hela filmarbetet var som ett forskningsprojekt med mycket improvisationer, särskilt de scener som utspelar sig ute i naturen. Inget var klart när jag kom ombord, så jag fick bidra till manuset med egna noteringar och känslor vilket jag verkligen uppskattade.

Willem Dafoe i rollen som Vincent van Gogh. Foto: Scanbox

Vad har van Goghs målningar betytt för dig tidigare?

Amsterdam var mitt första stora resmål när jag kom till Europa på sjuttiotalet. Jag kommer ihåg att van Gogh-museet gjorde väldigt stort intryck på mig, särskilt som jag var så ung när jag såg målningarna första gångerna. Jag såg förstås Kirk Douglas-filmen om van Gogh, ”Han som älskade livet”, som ung också. Jag minns den som solid men väldigt melodramatisk. Filmen ”Vincent och Theo” med Tim Roth berörde mig mycket mer, men kanske mest för att det är en kollega jag verkligen gillar.

”Vid evighetens port” är full av extrema närbilder, hur påverkade det ditt spel?

– Man måste försöka vara så bekväm i sig själv som möjligt, och förstås undvika att titta in i kameran. Jag tänker att jag inte ska visa något, bara göra det. Det viktigaste är att inte bli självmedveten. Det är det värsta som kan hända en skådespelare. Det är därför jag aldrig skulle ha bilder av mig själv hemma. Julian har målat mitt porträtt flera gånger men jag kan inte ens förmå mig att hänga upp de bilderna hemma.

När jag var ung brukade jag be om att det skulle hända lite dåliga saker, för att få spännande erfarenhet, ha ha.

Julians Schnabels film accentuerar Vincent van Goghs psykiska ohälsa men gestaltar också hans uppflammande kreativitet i Arles. Hur ser du på den romantiska idén om att man måste lida för konsten?

– När jag var ung brukade jag be om att det skulle hända lite dåliga saker, för att få spännande erfarenhet, ha ha. Ju äldre man blir ju mer inser man att sanningen kommer ur det upplysta i livet snarare än ur svärtan. Det som var intressant med att gå in en rollfigur som Vincent van Gogh var han i sitt konstnärsliv på något sätt upphävde dualismen mellan ont och gott, mellan ljus och mörker. 

– Han hade det väldigt jobbigt som människa men han kom också i kontakt med något väldigt kraftfullt. Hans syn på naturen är väldigt talande, han plockar fram både det vackra och det fula. Han pratade ju om att det paradoxalt nog kan finnas något helande i sjukdomen och han citerade, tror jag Paulus i Bibeln, när han beskrev sig själv som ”sorgsen men också fröjdefull”.

Du har gjort ett fyrtiotal filmer sedan du började på åttiotalet, du jobbat med Oliver Stone, David Lynch, Lars von Trier, Wes Anderson... Är du nöjd med din position i filmvärlden?

– Jag hatar ordet nöjd, det är för bekvämt. Just nu får jag ganska många intressanta roller som gör att jag kan behålla känslan av att varje film är den första. Det låter kanske jättelöjligt, men så länge det är så är jag...okej då...nöjd. Det är på det sättet man kan behålla känslan av att alltid vara på väg någonstans. Men det får inte finnas någon slags målgång. Då dör man, och jag vill inte dö än. 

Filmrecension: ”Vid evighetens port” gör poetisk verklighet av van Goghs hårda liv