Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-11 20:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmklassikern-i-nattens-hetta-branner-fortfarande/

Filmrecensioner

Filmklassikern: ”I nattens hetta” bränner fortfarande

Bild 1 av 2 Sidney Poitier och Rod Steiger i klassikern ”I nattens hetta” från 1967.
Foto: Alamy
Bild 2 av 2
Foto: Alamy

Sextiotalsklassikern om rasspänningar i amerikanska södern är fortfarande krypande läskig och kusligt aktuell. Helena Lindblad fascineras av hur Sidney Poitier lyckas bära den svarta erfarenheten i sin uttryckslösa blick.

Författaren John Ball publicerade sin thrillerroman ”In the heat of the night” 1965, just som den amerikanska medborgarrättsrörelsen hade fått sitt riktigt stora genombrott efter den epokgörande lagstiftningen Civil Rights Act. Boken blev två år senare en inspirationskälla för en femfaldigt Oscarsbelönad film med Sidney Poitier och Rod Steiger, men också en långkörare i tv med Howard Rollins Carroll O’Connor på rollistan. Så sent som förra veckan gjordes en radioteateruppsättning i Los Angeles.

Läs mer: Fem andra filmer om svartas liv och historia i USA

I den bästa av världar skulle förstås storyn om en svart och en vit polis som tvingas samarbeta kring ett mordfall i det rasistiska amerikanska södern, kännas lite dammig vid det här laget. Men ”I nattens hetta”, som dessvärre inte är helt lättåtkomlig trots sitt ämne, tycks tyvärr aldrig förlora i aktualitet. I synnerhet inte nu när den amerikanska polisens institutionaliserade övervåld mot afroamerikaner blixtbelyses.

”I nattens hetta”, som utspelar sig 1962, börjar med att en man ska byta tåg i en liten håla i Mississippi. En icke-händelse, om han varit vit. Men mannen, Virgil Tibbs från Philadelphia (Poitier), är svart och grips misstänkt för ett mord som begåtts i stan under den sommarheta natten – enbart på basis av att han är svart och främling.  

Stans tuggummituggande polischef Gillespie (Steiger) tvingas krypa till korset och tänka om när ”the boy” halar fram en egen polisbricka. Chocken! Tibbs visar sig inte bara vara en kollega, utan dessutom en välrenommerad mordutredare... Hårt sätts mot hårt när den mördade mannens änka, arvtagare till en kommande fabrik som ska få stan att blomma, kräver att den svarta polisen ska hjälpa till att utreda fallet.

Tibbs (Sidney Poitier) jagas av lynchningssugna bybor.
Tibbs (Sidney Poitier) jagas av lynchningssugna bybor. Foto: Alamy

”I nattens hetta” skulle förstås aldrig blivit lika långlivad om den inte varit så välgjord – krypande läskig och samtidigt elegant till max. Norman Jewisons återhållna regi är motsatsen till effektsökeri, och fungerar extra bra i laddade scener som de där Tibbs jagas av lynchningssugna bybor med konfederationsflaggor på bilarna. Haskell Wexlers mättade foto, särskilt i de svettiga nattscenerna, är strålande. Quincy Jones atmosfärrika musik och Ray Charles röst i den gungande introlåten bygger upp de heta stämningarna. 

Poitier spelar hela tiden med små medel, även i scener där hans rollfigur utsätts för den ena förödmjukelsen efter den andra.

Det var Rod Steiger som gick hem med en Oscarstatyett för sin roll när filmen prisades på galan 1968, men det är Sidney Poitiers ofta tigande rolltolkning som jag alltid återvänder till. Att han inte inte ens var nominerad säger möjligen en del om tiden. Poitier spelar hela tiden med små medel, även i scener där hans rollfigur utsätts för den ena förödmjukelsen efter den andra. Det finns helt enkelt så mycket smärtsam historia i hans uttryckslösa blick.

Sidney Poitier i ”I nattens hetta”.
Sidney Poitier i ”I nattens hetta”. Foto: Alamy

Det nedtonade spelet blir särskilt effektivt de gånger som Virgil Tibbs verkligen exploderar, som i den ofta citerade scenen där han nedlåtande blir tillfrågad om hur han brukar tilltalas och han värdigt svarar: ”Jag brukar kallas mr Tibbs.” Eller när han blixtsnabbt och utan att till synes tänka en sekund ger igen när stans starke man, bomullsodlaren Endicott, ger honom en örfil. 

Kombinationen av en långsamt uppbyggd thrillerdramatik och det hot som Tibbs hela tiden lever under på grund av sin hudfärg är lika effektfull som när filmen gjordes för över femtio år sedan. En långverkande känsla av utsatthet som sedan har fortplantats genom filmhistorien, tänk till exempel på inledningen till en annan genrefilm, Jordans Peeles briljanta skräckthriller ”Get out” från 2017.

Läs fler texter av Helena Lindblad här 

Ämnen i artikeln

Rasism
Film
USA

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt