Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”En fantastisk kvinna” – lyhört om kärlekssorg

Ny film av hyllade ”Gloria”-regissören. Wanda Bendjelloul recenserar.

4

Drama

”En fantastisk kvinna”

Regi: Sebastián Lelio

Manus: Sebastián Lelio, Gonzalo Maza. I rollerna: Daniela Vega, Francisco Reyes, Luis Gnecco m fl. Längd: 1 tim 44 min (Från 15 år) Språk: spanska

 

Enorma vattenmassor störtar ner i djupet av det mäktiga Iguazúfallen ackompanjerade av kompositören Matthew Herberts smäktande stråkar. Redan i öppningsscenen av Oscarsnominerade ”En fantastisk kvinna” får vi en förebådan om den störtflod av känslor som snart ska komma. 

Men först möter vi den grånande Orlando som gör sig redo för firandet av flickvännen Marinas tjugosjuårsdag. Han hämtar upp henne från jobbet som nattklubbssångers­ka och bjuder henne på middag. Sedan ser vi dem stå tätt omslingrade på dansgolvet till tonerna av The Alan Parsons Projects bitterljuva 80-talshit ”Time”. Ännu ett järtecken. ”Time is like a river. It keeps flowing to the sea. Goodbye my friend, who knows when we shall meet again, if ever?”

På natten får Orlando en hjärnblödning och dör. Marina är den som tar honom till akuten och filmen går plötsligt från vardagligt kärleksdrama till en gastkramande studie i akut människovärdesförlust.

Marina är trans och utanför den trygga, kärleksfulla bubbla som hon och Orlando byggt upp uppfattas hon som en anomali. Först tillkallas polisen. För visst handlade det om någon slags pengatransaktion? Sedan kopplas prostitutionsroteln in. Marinas nakna kropp fotograferas för att kunna fastställa hennes könsidentitet. Till slut dyker Orlandos anhöriga upp för att ta bil, hus och hund ifrån henne. Att en perversion, som exfrun kallar henne, skall få komma på begravningen är naturligtvis uteslutet. Vart Marina skall ta vägen med sin egen sorg över att ha förlorat en anhörig är oklart.

Regissören Sebastián Lelio imponerade som lyhörd kvinnoskildrare redan med ”Gloria” (2013). Här har han om möjligt överträffat sig själv. Det hade dock aldrig varit möjligt utan den chilenska operasångers­kan Daniela Vega som själv är trans och spelar Marina. 

Vega togs ursprungligen in som manuskonsult men bidrog så mycket till projektet att hon till slut, trots blygsamma skådespelarmeriter, fick huvudrollen. Vilket skulle visa sig vara ett oerhört lyckosamt beslut eftersom Daniela Vega är en fullkomlig uppenbarelse. 

Med ytterst små åthävor lyckas hon förmedla hela Marinas känsloregister, från djupaste sorg till skam och ilska. Kameran följer oavbrutet hennes sammanbitna och plågade ansikte på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att skilja vårt eget från Marinas perspektiv. Varje oförrätt känns till slut som vår egen och med det blir filmens tematik lika specifik som universell. 

Ämnet må vara tungt men Lelio är en formstark regissör som inte värjer för att blanda hypernaturalism med magisk realism, bombasmer med bagateller. I de senaste tre filmerna har han till exempel tagit plastiga radiohittar och lyckats få deras triviala textrader att kännas fulla av livsvisdom och djup.

I svenska medier pågår det just nu ett debatt om vem som har tolkningsföreträdet när gäller transpersoners situation. Jag tänker att Daniela Vega och hennes delaktighet i den kreativa processen bakom ”En fantastisk kvinna” sitter inne på det enkla svaret på den frågan.

Se mer: Tre andra filmer och tv-­serier med transpersoner i ­huvudrollen: Tv-serien ”Transparent” (2014), ”Nånting måste gå sönder” (2014), ”Transphobia” (2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.