Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Filmrecension: Ett dialogdrivet drama i mästarklass

Frances McDormand är enastående som sorgtyngd och heligt förbannad singelmamma i den fyrfaldigt Golden Globe-belönade "Three billboards outside Ebbing, Missouri". 

4

”Three billboards outside Ebbing, Missouri”

Regi, manus: Martin McDonagh

I rollerna: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, Abbie Cornish, Peter Dinklage m fl. Längd: 1 tim 55 min (från 15 år). Språk: engelska

 

 ”Three billboards outside Ebbing, Missouri”

Regi, manus: Martin McDonagh

I rollerna: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, Abbie Cornish, Peter Dinklage m fl. Längd: 1 tim 55 min (från 15 år). Språk: engelska

4

"Våldtagen döende", "Fortfarande ingen gripen?" och "Hur kommer det sig, polischef Willoughby?" 

Ja, hur kommer det sig att ett brutalt sexmord på en tonårig landsortstjej inte är löst, trots att det gått många månader? 

Läs mer: Martin McDonagh: Jag har aldrig skrivit om lyckliga människor – finns de? 

Det är frågan som flickans mamma, Mildred Hayes, rättmätigt ställer sig på filmårets mest omtalade, skinande röda affischtavlor i i den lilla mellanvästernhålan Ebbing. Allt medan Townes van Zandts sorgsna countryballad "Buckskin stallion blues" ackompanjerar hennes saknad.

Polischef Willoughby är ingen dålig kille. Han är omtyckt av sina underlydande, en älskad make och far. Men han är också en riktigt usel chef som inte verkar få någon fart på sina inkompetenta snutar och inte sätter trots för raserimissbrukarna på stationen. Inte heller får han arslet ur utredningsvagnen.

I verkligheten, eller i en ”verkligare” film, hade han naturligtvis känt sig manad att fixa  förstärkning från några skarpa profileringsexperter från FBI. Men det händer inte i "Three billboards...." 

Framför allt kanske för att det är en stiliserad historia, en mycket svart och mycket udda slags komedi snarare än drama som har rätt lite med realism att göra, i synnerhet inte psykologisk realism. Men framför allt kanske för att "Three billboards..." egentligen inte ens handlar om att hitta en mördare utan om att överleva sorg.

Londonfödda Martin McDonagh känns, trots sin story, snarare som en nyfiken folklivsforskare på resa i ett svepande vackert bergslandskap än en politiserad, blodlysten thrillermakare. 

Han intresserar sig för det primitiva USA:s rasistiska historia och hur den fortfarande fäller långa skuggor in i samtiden. En av stans poliser, Dixon, är känd för att ha misshandlat en svart fånge. Alla känner till det i den lilla stan Ebbing, flera skämtar om det med desperat ironi för att de vet att han skyddas av ”kårandan”.

I en avgörande scen åkallar Donagh – som en slags tröst i eländet –  minnet av hur Sidney Poitier kliver in på en polisstation och utmanar de vita fördomarna i sextiotalsklassikern ”I nattens hetta”, en av de bästa filmerna om våld och diskriminering under den amerikanska medborgarrättsrörelsens dagar. 

Han intresserar sig också för en närliggande tematik, den våldsbejakande patriarkala traditionen som drabbat och fortsätter drabba kvinnor. Liksom hur religionen genomsyrar en konservativ kultur.

Radikalismen i "Three billboards..." ligger i hur en medelålders, osminkad kvinna förvandlar sin bottenlösa förtvivlan till en helig vrede. När man ser en overallklädd Mildred, helt enastående närvarande spelad av Frances McDormand, gå bärsärk på manssamhället inser man hur sällan kvinnor på vita duken helt undviker att behaga.

Det är inte bara Mildred som går emot förväntade beteenden. Det som är så befriande i filmen är att varje rollfigur bär på en sorts otippad och oväntad föränderlighet, vilket i sin tur gör allt skådespeleri i filmen så lyskraftigt. 

Inte bara Dormand gör en av sin karriärs avgörande roller, den ofta plågsamt manierade Woody Harrelson har heller aldrig varit bättre. Sam Rockwell, som gör den arketypiska homofoben och rasisten Dixon, gjuter in mycket motstridiga känslor i sin till synes fyrkantiga roll. Till och med Dixons monstermamma, hon som muttrar mellan ölklunkarna att "Södern inte är vad det har varit längre", visar oanade sidor.

Det mest talande efter filmens succé på årets Golden Globe-gala är ändå den gyllene statyetten för bästa manus. Den förhöjda dialogen är i mästarklass, med en exakt tonträff och en svart komisk tajmning som visar att livskraften ibland kan utmana de mest tragiska omständigheter.

Se mer: 

Tre andra filmer eller tv-serier med en lysande Frances McDormand: Bröderna Coens snöiga thriller "Fargo" (1996),  Niki Caros "North Country" (2005), Elizabeth Strout-baserade miniserien "Olive Kitteridge" (2014).

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.