Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Filmrecension: Hämnare med blodig hammare i ”You were never really here”

Lynne Ramsay är tillbaka med en mörk skildring av en besatt räddare i nöden som fritar flickor från torskar, hallickar och pedofiler. En unik skildring av ett verkligt våld med ett nyskapande filmspråk.

4

Thriller

“You were never really here”

Regi, manus: Lynne Ramsay

I rollerna: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, John Doman, Ekaterina Samsonov, m. fl. Längd: 1 tim, 30 min (15 år). Språk: Engelska

 

Det var en gång en riddare som dödade en drake för att rädda en jungfru. Och riddarens namn var Sankt Göran. Eller Travis Bickle. Eller Bryan Mills. Eller Jake van Dorn. 

Eller något annat namn på en traumatiserad taxichaufför, polis eller misslyckad far som får en sista chans att rädda sin själ/en flicka ur torskars, hallickars, misshandlares och pedofilers klor.

I den skotskfödda filmregissören Lynne Ramsays omtolkning av myten, baserad på en roman av Jonathan Ames, heter han Joe. Och han bär varken svärd eller en .38 Smith & Wesson Special utan hammare och tejp. 

Joaquin Phoenix har gjort sin kropp till ett muskelfängelse. Ojämn, bucklig, ärrad av misshandel, krig och självskada. Bara de där berömda, besatta, gröna ögonen lyser fram i det svullna ansiktet och bakom det trassliga håret och skägget. 

Hans hud verkar kall av psykofarmaka. Inte ens i de oväntat ömma scenerna tillsammans med hans utmärglade mamma, finns något lugn. De två har sjungit varandra till sömns med ljusa, rädda röster under decennier av övervåld.

Riddaryrket är inte Joes kall till en början. Det är helt enkelt hans jobb att hämta hem förrymda eller bortrövade döttrar och gärna hamra ner så många torskar som möjligt på vägen. 

Han har inga spärrar eller betänkligheter. I de första bilderna ser vi honom torka blodet av hammaren, samla ihop en flickas tillhörigheter i en plastpåse och dumpa dem i hotellets soppåse med luttrade, exakta rörelser. 

Det våld som faktiskt utspelar sig i filmen är nästan uteslutande indirekt. Attackerna framträder i övervakningsfilmernas distanserade svartvita flimmer, eller som avslutat faktum, det vill säga döda kroppar som flickor i tunna nattlinnen kliver över på väg ut. Hammare är användbara filmvapen på så sätt. Fantasin gör det mesta jobbet.

Vad Lynne Ramsay gör som är häpnadsväckande är att helt lösa upp väggarna mellan det yttre våldet och det inre. 

Joe rör sig lika hemtamt och ångestfyllt genom sina minnen som i sin vardag; i ett slags permanentat tillslag av posttraumatisk stress. Han kan inte sålla varken ljud- eller synintryck. 

New Yorks storstadsbrus blir inte till suggestiv musik - trots att Johnny Greenwood har tonsatt - utan ett tinnitusliknande gnissel av tåg, bilar, tunnelbanor, flygplan, röster. 

Allt har samma värde. Inget kan blockeras ut. Skrattande flickor som ber honom ta ett foto blir till döda flickor som stirrar på honom från något av hans uppdrag. Att röra sig genom staden med Joe är som att stappla fram med VR-glasögon på och hoppas på att de parallella existenserna ska lägga sig tillräckligt i linje med varandra för att man inte ska stöta in i saker eller falla handlöst. 

Det har gjorts många filmer om psykiskt labila människor som är verkliga konspirationer på spåren. Ibland lämnas det osagt vad som är sant och inte, men en hel del av filmernas spänning ligger i att försöka lista ut det, som i den kultförklarade konspirationsthrillern “Jacob’s ladder” eller Shane Meadows spöklika hämnarfilm “Dead man's shoes”. 

I “You were never really here” finns inget sådant mysterium. Storyn är rak och enkel som blockbuster-filmen ”Taken” och dialogen närmast obefintlig (av alla priser den kunde ha vunnit i Cannes var pris för manus det sista man hade väntat sig). Det är inte storyn eller scenerna i sig som gör den extraordinär. Det är perspektivet.

Det har både fördelar och nackdelar. Ramsays unika, nyskapande filmspråk får - egentligen helt i onödan - en patinerad hinna över sig av alla mästerverk och b-filmer som den refererar till. Men om det inte vore en berättelse man sett förr hade hon å andra sidan inte kunnat ta sig sådana konstnärliga friheter utan att man helt tappade orienteringen.

Den som kanske imponerar mest med “You were never really here” är att den i slutänden inte handlar om en ensam dåres korståg, om sexuella förträngningar eller manlig heder utan om allas vår aktuella fysiska och mentala verklighet. 

Våldet som strömmar genom Joe omger oss dygnet runt; från nyheter, förbiflimrande porrannonser, i filmer och tv-serier. Somliga har det närmare inpå men alla vet att det pågår runt omkring oss, kanske bakom lägenhetsdörren mitt emot, eller i tunnelbanans väktarrum, eller bara när vi vänder bort blicken. 

Joes bulkiga kropp, mediciner och ritualer skyddar honom inte. Hans mentala motstånd har krasats söner som granatäpplets tunna cellväggar, med blodröd vätska på båda sidorna. Joes värld är vår värld, om vi tillät oss att se. Eller snarare misslyckades med att inte göra det. 

Se mer. Tre andra filmer av Lynne Ramsay: “Råttfångaren” (1999), “Morvern Callar” (2002), “Vi måste tala om Kevin” (2011)

Thriller

“You were never really here”

Regi, manus: Lynne Ramsay

I rollerna: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, John Doman, Ekaterina Samsonov, m. fl. Längd: 1 tim, 30 min (15 år). Språk: Engelska

4

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.