Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Filmrecension: Marvels mesta supercyniker försöker hitta sitt hjärta i ”Deadpool 2”

Foto: Photo Credit: Courtesy Twentieth Century Fox

Det svänger rätt bra i både bild och dialog i ”Deadpool 2”. Johan Croneman ser inget stopp, inget slut, ingen ände på lattjandet i uppföljaren till filmsuccén från 2016.

3

Action

”Deadpool 2”

Regi: David Leith

Manus: Rhett Reese, Paul Wernick,  Ryan Reynolds I rollerna: Ryan Reynolds, Josh Brolin, Karan Soni, Morena Baccarin, Bill Skarsgård m fl. Längd: 1 tim, 59 min (från 15 år). Språk, engelska.

 

I ”Deadpool” från 2016 fick den före detta elitsoldaten Wade Wilson (Ryan Reynolds) ett förslag han inte kunde tacka nej till: Om han gav upp sitt liv, och sin älskade, och lät sig bli muterad till superhjälten Deadpool, så skulle han bli av med den cancer som annars ganska så omgående skulle ta död på honom. (Man måste alltid krångla till det som fan i den här genren.)

Efter moget övervägande tackade han ja, och man törs nog påstå att det förmodligen var det enda mogna beslut han tagit i sitt liv. Han gjorde det av kärlek.

Mognadsmässigt är Marvels mest hysteriskt skämtande hjälte Wade/Deadpool annars max fem – när han tittar rätt in i kameran och sprider spektakulära och dräpande oneliners i klass med en Groucho Marx i högform glömmer vi det, och allt annat superfjantande (till och med allt uppsvullet, motbjudande och groteskt våld) och bara gungar med i den här lätt surrealistiska serietrippen. 

Recension: Så tyckte DN om första Deadpool-filmen 

Det svänger rätt bra med andra ord, i både bild och dialog, och jag tar gift på att de redan innan de började skriva manus svor på att inte döda en enda darling under hela processen – hur överflödig den än var. Och det gör de inte heller.

Under hela första filmen jagade Wade livet ur den och dem som förstört hans fejja – i ”Deadpool 2” försöker han reda ut huruvida han har ett hjärta eller inte, och i sådant fall: Hur skall det användas?

Hur gör man gott? Måste en superhjälte vara så förbannat präktig, dygnet runt?

Här gäller det att rädda ett litet barn, en liten pojke, för att om möjligt rädda sig själv. Man kan nog inte direkt säga att upphovsmännen, sett till idé och manuskript, har uppfunnit hjulet igen.

Wade, eller Deadpool alltså, tycker som sagt sällan att superhjältarnas hederskodex är något att rätta sig efter, han älskar att jaga ensam, och efter helt eget huvud. Han är hundra procent cyniker, och alla älskar ju en superkul cyniker, och det är ju superkul att vara en - ända tills man får äta upp varenda stavelse och riskerar att helt fastna i sin enda pose. Och upptäcker att man är helt ensam bland alla ensamma.

Läs mer: Kvinna avled i filmstunt i Deadpool 2

Jo, det finns idéer, det finns tankar, det skramlar inte helt tomt i den där tunnan, och de tusen populärkulturella referenserna är absolut ganska roliga, men det finns liksom inget stopp, inget slut, ingen ände på lattjandet.

Mitt i allt i dödande, sprättande och sprutande får man lust att resa sig upp och citera sin gamla mormor: ”Men snälla pojkar, ta och stilla er lite nu”.

Jag vet, det är bara sådana som är födda i början av 1900-talet, som mormor, som skulle komma på tanken att fortfarande säga att de mår illa av allt sinnesjukt överstajlat våld och mördande på film – och så jag då.

Jag är till och med lite tacksam över att jag fortfarande kan må illa av det. Önskar att det illamåendet spred sig något litet ytterligare.

Se mer. Tre klassiker med odödliga oneliners: ”Jag är ingen ängel” (1932), ”Galakväll på operan” (1935) och ”Döda män klär inte i rutigt” (1982)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.