Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Filmrecension: ”Okänd soldat” är mäktig och imponerande

Johan Croneman imponeras av filmatiseringen av ”Okänd soldat”.

4

Drama

”Okänd soldat”

Regi: Aku Louhimies. 

Manus: Jari Olava Rantala, Aku Louhimies. I rollerna: Eero Aho, Johannes Holopainen, Aku Hirviniemi, Marketta Tikkanen m fl. Längd: 2 tim, 13 min (från 15 år). Språk: finska

 

Väinö Linnas roman från 1954, ”Okänd soldat”, är så nära man kan komma status som finskt nationalepos. Den 34-årige textilarbetaren Väinö Linna från Tammerfors samlade sina egna och kamraternas erfarenheter från en kulsprutepluton verksam under Fortsättningskriget (1941-44), på samma sätt som Norman Mailer gjort med ”De nakna och de döda” och Erich Maria Remarque långt tidigare med ”På västfronten intet nytt”.

Det är en bok om krig, om soldater, om vänskap, och krigets inneboende dårskap. Det handlar om vad kriget gör med människorna, både med soldaterna och med de civila.

Linnas soldater har inte mycket till övers för vare sig egna befäl, politiker eller herremän, eller det faktum att man nu (sommaren 1941) dessutom lierat sig med Tyskland. Jag tror det är bonden Antero Rokka (fint spelad av Eero Aho), som mist sin gård på Karelska näset under Vinterkriget, som i både boken och filmen säger att: ”Vi tar tillbaka näset, sedan går vi hem”.

Riktigt så blir det nu inte. Riktigt så funkar det inte.

Att Finland lierade sig med Tyskland i en attack på Sovjetunionen för att ta tillbaka förlorad mark är fortfarande en het potatis för många, och filmens regissör, Aku Louhimies, undviker den historiska minan genom att i förtexterna beskriva den oheliga alliansen som ”vansklig” - för att sedan helt släppa frågan.

Linnas bok är betydligt tydligare, och avsevärt mer tyskkritisk, än Louhimies film. Jag tycker dock inte det är särskilt problematiskt.

I kulspruteplutonen hittar vi som sagt den orubblige och auktoritetshatande Rokka, här finns också Hietanen (Aku Hirviniemi) och och den unge officeren Kariluoto (Johannes Holopainen), mest bönder och arbetare, men egentligen alla sorter; stridisarna, de stroppiga överklassbefälen, krigshetsarna, de modiga, de livrädda - och många av de nakna och de döda.

Vi får tyvärr inte se den 3 timmar långa originalversionen på svenska biografer, istället den med 47 minuter nedklippta internationella kopian, och det är en rumphuggning som filmen lider av. Åtskilliga nyanser har gått förlorade, det är alldeles uppenbart även om man inte sett originalet.

Mika Orasmaas foto är sagolikt vackert, följsamt, innehållsrikt och närgånget, och spänner över årets alla årstider, och att Aku Louhimies sett sig mätt på Terrence Malicks mästerverk ”Den tunna röda linjen” behövs ingen Saida för att räkna ut. Bättre inspirationskälla får man leta efter, och när han tangerar Malick som mest är också Louhimies film som bäst. Faktiskt.

Det är stort, mäktigt och imponerande. Och mycket sorgligt.

Se mer: Tre andra filmer: Edvin Laines ”Okänd” soldat” från 1955, Rauni Mollbergs version från 1985 och Terrence Malicks ”Den tunna röda linjen” från 1998.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.