Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Filmrecension: ”Utoya 22 juli” ger känslan av en oändlig mardröm utan slut

Andrea Berntzen gör huvudrollen som Kaja i ”Utøya 22 juli”.
Andrea Berntzen gör huvudrollen som Kaja i ”Utøya 22 juli”. Foto: Nordisk Film

Norrmannen Erik Poppes film om attacken mot Utøya är svår att se, men lyckas ändå i dramats form göra det ofattbara lite mer gripbart, utifrån offrens perspektiv. Ovissheten och den långa väntan på hjälp ges stor plats.

4

”Utøya 22 juli”

Regi: Erik Poppe
Manus: Siv Rajendram Eliassen, Anna Bache-Wiig.
I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Elli Rhiannon Müller Osbourne, Brede Fristad m fl.
Längd: 1 tim 30 min (från 15 år).
Språk: Norska

Det här kan vara en av de svåraste filmrecensioner jag någonsin skrivit. Den där dagen för sju år sedan – då det stod klart vad som hänt i Norge – var så fasansfull att det är svårt att över huvud taget öppna minnesdörren till den där regniga sommaren igen. 

Först bombattentatet mot Regjeringskvartalet i Oslo. Sedan den mardrömslikt välorganiserade och samtidigt besinningslösa massakern på främst barn och ungdomar ute på lägerön Utøya i Tyrifjorden några mil från huvudstaden.

En spelfilm om Utøya? Svår att föreställa sig. Lätt att vilja avfärda. Striden om Jonas Dahlbergs naturnära verk ”Memory wound”, till minne av attentatet, visar dessutom hur sårigt det fortfarande är att närma sig händelsen konstnärligt.  

I Nicholas Wennös intervju säger huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen, som spelar Kaja, att hon var tveksam till rollen, till hela filmen. Var det inte för tidigt? 

Idén om en iscensättning som helt fokuserar på ungdomarnas upplevelser ute på ön medan terroristen Anders Behring Breivik jagar runt fick henne att ändra sig. 

Och hur svårt det än var att bänka sig framför ”Utøya 22 juli” och tvinga sig själv att gå tillbaka till den vidriga dagen 2011 är jag ändå imponerad av att Berntzen hoppade på tåget, och att filmen blev av. Den fyller en viktig funktion.

Visuellt är den stram, återhållen, beundransvärt konsekvent. Alla karaktärer är fiktiva men fakta- och tidsmässigt ligger den nära verkligheten. Så när som på en kort upptakt är filmen lika kort – eller lång – som den tidsrymd det tog för Breivik att döda och skada många människor innan han kunde stoppas efter 72 minuter. Det finns otäcka scener, men filmen sparar på blodet och intimiserar sällan.

Det börjar så vardagligt, så hjärtskärande trivialt. ”Kan inte du bara gå i väg och spela gitarr eller skapa fred i världen, eller något”, säger Kajas lillasyster Emelie argt. Ett vanligt syskonbråk i ett tonårsskräpigt tält fullt av skrynkliga sommarkläder och uthällda chipspåsar. Artonåriga Kaja lämnar sin sura syrra bakom sig och går och äter våfflor med sina kompisar. 

Läs mer: Så tas filmen om Utøya emot i norska och internationella medier 

De oroar sig alla för bombdådet i Oslo, pratar lugnande i telefon med sina föräldrar och kollar att alla är okej. De småsnackar om politik och funderar över konsekvenserna av att bombdådet i Oslo skulle ha islamistiska förtecken – och tjafsar lite om kvällens inställda disko.

Plötsligt bryts friden. Det hörs ljud av skottlossning, av skrik, ungdomar kommer flyende. Kaja börjar springa för sitt liv tillsammans med andra lägerdeltagare och gömmer sig i skogen. Var är hennes syster? Kaja drivs av en desperat längtan efter att hitta sin syster, samtidigt som många andra behöver hennes hjälp. Men det stora dramat handlar om kampen för att överleva.

Regissören Erik Poppe och hans manusförfattare har baserat filmen på vittnesmålen från ön. De har pratat om att vilja göra en film som försöker beskriva hur det kändes för de som utsattes för attentaten. Just den ganska generella och på något sätt omöjliga existentiella ambitionen är kanske det svagaste med filmen. 

Däremot lyckas ”Utøya 22 juli” på ett autentiskt sätt gestalta det som var specifikt med just attentatet mot lägret. Framför allt kanske ungdomarnas fruktansvärda ovisshet om vem det var som attackerade dem. Någon i Kajas gäng pratar om en polisklädd man. Är det polisen som skjuter ungdomar på Arbeidernes ungdomsfylkings årliga sommarläger? Varför då? En kille hoppas i det längsta att det bara är en övning. 

Läs mer: Film om Utøya skakar Berlins festivalpublik 

Men filmen ger också en känsla av en oändlig mardröm utan slut. Alla hoppas att någon ska komma och rädda dem. Men ingen kommer, fast någon, de vuxna, borde ha kommit för länge sedan. Skotten fortsätter ljuda.

De unga, och i huvudsak oprövade, skådespelarna är helt fantastiska. Andrea Berntzen bär hela filmen i sitt öppna ansikte, med en naturlig auktoritet och utstrålning som gör att hennes rollfigur extra betydelsebärande. 

Kaja ”vill till tinget”, säger hon till en kille som hon gömmer sig tillsammans med. När hon får en ångest­attack säger han att hon måste hålla ut, hon ska ju bli statsminister!

Skytten, Anders Behring Breivik, syns aldrig som mer än som en mörkklädd skugga. Det här är inte hans film, den skildrar bara hans handlingar – de brott som filmen med all önskvärd tydlighet väver in i den högerextrema, främlingsfientliga och våldsbejakande kontext där de hör hemma.

Det finns en imponerande formmässig nu-känsla i ”Utøya 22 juli”. Men det är också väldigt drabbande hur väl filmen, med den samhällsengagerade Kaja i fokus, gestaltar terrordådets långtgående effekter på Norges politiska framtid."

Drama

 

”Utøya 22 juli”

Regi: Erik Poppe

Manus: Siv Rajendram Eliassen, Anna Bache-Wiig. I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Elli Rhiannon Müller Osbourne, Brede Fristad m fl. Längd: 1 tim 30 min (från 15 år). Språk: norska

4.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.