Filmrecension: ”Wind river” – utsökt filmat i en värld Hollywood sällan besöker

Wind River är ett genomfruset, snötäckt indianreservat i delstaten Wyoming i USA. Här finns ett fruktansvärt förflutet, ingen framtid, inget hopp, inget alls. Tonårskillarna boffar lim och varvar det med metamfetamin. Tjejerna verkar mer företagsamma, de drömmer i alla fall om att komma bort. Det är grått och kallt och runt om reservatet cirkulerar jägaren Cory Lambert (Jeremy Renner) som spårar och skjuter rovdjur.

Lambert finner ett märkligt spår i snön. Det tillhör inte ett djur. Det är bara fötter som springer för livet i kilometer efter kilometer och vid spårets slut återfinns en genomfrusen kvinnokropp med sprängda lungor. Han känner igen ansiktet. Det är hans dotters bästa vän Natalie. Kroppen visar spår av sexuellt våld och flera för­övare. När den illa förberedda FBI-agenten Jane Banner (Elizabeth Olsen) anländer till stan bestämmer sig Lambert för att hjälpa henne lösa mordet.

För alla som tyckte om ”The hurt locker” (2008) där Renner spelar en sammanbiten bombröjare i Irakkriget kommer ”Wind River” att passa utmärkt. Renner har en förmåga att både verka våldsam och plågad på samma gång, här skjuter han djur men verkar själv ta kulan.

Vi förstår att det finns en hemsk historia bakom hans krossade äktenskap, den delade vårdnaden, hans förhållande till reservatet och skurkarna som driver gruvverksamhet i krokarna. Han är också märkligt tålmodig när det gäller FBI-agenten Banner som lika gärna kunde ha dykt upp i bikini och solhatt. Men i stället för att misstro och göra ner henne får hon växa och visa att hon är hårdare än de flesta FBI-agenter vi sett på film.

Handlingen är inte märkvärdig. Ett våldtaget kvinnolik och gubbarna som letar efter gubbarna som står bakom brottet. Genrerna finns överallt, ständigt dessa passiva offer och aktiva män – här på snöskotrar – som söker upprättelse. Agent Banner tar fler smällar och utmanar etablissemanget mer än hennes manliga kollegor gör och brinner mer för offret och själva frågan om kvinnovåld.

Renner och Olsen är ett starkt team. Gil Birmingham, som spelar offrets fader, är också utmärkt. När han och Lambert står på verandan och pratar om sorg får jag tårar i ögonen. Man förstår hur det är att förlora någon väldigt nära till brutalt och oförklarligt våld.

Utsökt filmat och stort skådespeleri och i en värld som Hollywood sällan besöker – det skulle kunna bli hur bra som helst, men tyvärr är det rätt så förutsägbart. Trots att ”Wind River” handlar om kvinnor från Amerikas ursprungsbefolkning reduceras de – som överallt annars – till slut bara till offer.

Se mer: 

Tre andra filmer med Elizabeth Olsen: ”Martha Marcy May Marlene” (2011), ”Kill your darlings” (2013), ”I saw the light” (2015).

Klarar du de svåraste orden i DN:s språktester?