Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”A bigger splash” – farligt begär vid poolkanten

Matthias Schoenaerts och Tilda Swinton spelar filmens semestrande kärlekspar.
Matthias Schoenaerts och Tilda Swinton spelar filmens semestrande kärlekspar. Foto: Sandro Kopp

Den italienska regissören Luca Guadagnino har skapat ett erotiskt mysteriespel med en alldeles egen ton. DN:s filmredaktör Helena Lindblad faller pladask.

Drama
5

”A bigger splash”

Regi: Luca Guadagnino

Manus: David Kajganich. I rollerna: Tilda Swinton, Ralph Fiennes, Matthias Schoenaerts, Dakota Johnson m fl. Längd: 2 tim 4 min (från 11 år).

Några år innan Alain Deray gjorde ”Bassängen” (”La piscine”) 1969 målade popkonstkungen David Hockney ”A bigger splash”, en flack men drömsk målning av en swimmingpool jämte en modernistisk villa i akvamarin, bränd sienna, Hookers grönt och titaniumvitt.

Den italienske regissören Luca Guadagnino har lånat storyn från Deray, titeln och färgskalan från Hockney och gift ihop de inspirationskällorna med en allomfattande kärlek till det poppigt intellektuella filmsextiotalet.

Hans erotiska mysteriespel på fyrmanhand, ”A bigger splash”, utspelar sig visserligen i nutid men hjärtat i filmen ligger femtio år tillbaka i tiden. Tänk Antonionis talande tystnader, tänk det brännheta begäret på den gotländska stenstranden i ”Persona” (1966) eller tänk blandningen av tonårig lömskhet och medelålders behagsjuka i Otto Premingers ”Ett moln på min himmel” (1958).

När vi möter Marianne, en lätt bedagad rockstjärna som är konvalescent efter en stämbandsoperation, ligger hon utsträckt vid en pool under en flimrande italiensk sommarsol. Naken. Hennes yngre pojkvän Paul (en dovt återhållen Matthias Schoenaerts) solar intill. Hettan liksom böljar ut från filmduken. Ett nedkopplat urparadis under en hög himmel omgivet av ett bränt landskap. Drömmen om den optimala semestern.

Det gör nästan ont i kroppen att se den där romantiska bubblan spricka när Mariannes gamle man, skrivproducenten Harry ringer och aviserar sin ankomst. Paul är allt annat än nöjd. ”Nu kan vi inte vara nakna längre”, mumlar han besviket och tittar ut över ön i havet.

Så fort en hojtande Ralph Fiennes uppenbarar sig med utsträckta armar på den lilla flygplatsen förstår man att paret kommer att behöva göra fler förändringar än att täcka sig med symboliska fikonlöv. Harry kommer nämligen inte ensam, han har överraskande nog med sig sin nyfunna dotter Penelope (Dakota Johnson) – eller vilken relation den blonda tonåringen med hungrig blick nu egentligen har till ”pappa”.

Det är alltid oemotståndligt med filmer som är rejält oförutsägbara. Oavsett om man har ”Bassängen” med Alain Delon, Romy Schneider, Maurice Ronet och Jane Birkin färskt i minnet eller inte, så får man känslan av att precis vad som helst kan hända i ”A bigger splash”. Allt flyter, det finns inget att hålla sig till, relationer kan förändras – och gör det –  i snart sagt varje minut.

Luca Guadagnino har skiftat fokus från den gamla filmen och satt sökarljuset på Marianne. Ett klokt drag med tanke på att Tilda Swinton alltid stjäl allt syre på vita duken oavsett rollstorlek. Paret har jobbat ihop tidigare i Guadagninos genombrottsfilm, den lite klumpiga och gravitetiska ”Kärlek på italienska”, där Swinton spelade en ingift rysk fru i en italiensk företagarfamilj.

I ”A bigger splash” får hon en mycket mer tänjbar roll som passar hennes androgyna, futuristiska persona betydligt bättre. I en intervju berättade Swinton att hon befann sig en fas ”när hon inte hade så mycket att säga” när rollen som rockikonen Marianne Lane kom på tal. Och att hon därför föreslog att Marianne skulle vara i det närmaste stum. Oavsett om det hela är en fantasifull efterkonstruktion eller inte så blir effekten slående.

Ralph Fiennes maniskt pratande, intensivt självförhärligande och gränslösa gamla rockgubbe liksom bubblar över av gamla krigshistorier. Den där tystnaden som uppstår när han, mannen med stort M, liksom inte får någon respons är smått genialiskt gestaltat. Särskilt som Marianne dessutom mimar ironiskt men lite kärleksfullt i takt med hans svador, hon har hört dem förut.

Än mer minnesvärt blir det när Ralph Fiennes lustfyllt låter sin rollfigur ta ut svängarna och flippa loss i decenniets mest extravaganta pappadans i helfigur till tonerna av Rolling Stones ”Emotional rescue”. Han vill verkligen rädda vad som räddas kan i form av uppmärksamhet. Ändå är Harrys desperata ”se mig”-manövrar mer rörande och mänskliga än riktigt obehagliga.

Det enda som skaver lite är försöken att bygga upp idén om Marianne som en David Bowie-liknande artist i metallisk overall. Det förefaller lika artificiellt som allt annat känns äkta. Mariannes perfekta semestergarderob med sextiotalsfeeling från huset Dior passar en modeikon som Tilda Swinton betydligt bättre.

Men jag låtsas att jag inte sett just de scenerna och väljer att falla pladask för ”A bigger splash”. Trots att den på många sätt är en legering av film-, konst- och modehistoria har den sin egen ton och kulör: ett solvarmt, passionerat relationsdrama med ett fascinerande mörker under ytan. När man tänker att man greppar filmen kastar Guadagnino in en ny het potatis. Den sköna vulkanön (verklighetens Pantelleria mellan Sicilien och Tunisien) visar sig inte bara härbärgera lyxturism utan också flyktingar från andra sidan havet – en vändning som på ett snyggt sätt öppnar upp det introspektiva draget i filmen utan att hemfalla till sökt politisk korrekthet.

Se mer. Tre andra filmer med Tilda Swinton i fokus:

Den existentiella vampyrfilmen ”Only lovers left alive” (2013)

Skolmassakerdramat ”Vi måste tala om Kevin” (2012)

Virginia Woolf-filmatiseringen ”Orlando” (1992)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.