Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Amour fou”

Henriette Vogel (Birte Schnöink) och hennes Friedrich (Stephan Grossmann).
Henriette Vogel (Birte Schnöink) och hennes Friedrich (Stephan Grossmann).

Dödlig undergångsromantik i poetisk empirestil.

Drama
4

”Amour fou”
Manus & regi: Jessica Hausner
I rollerna: Christian Friedel, Birte Schnöink, Stephan Grossmann m fl.
Längd: 1 tim 36 min (från 15 år).

Han är en misslyckad författare besatt av tanken på att hitta en kvinna som vill dö med honom.

Hon är en ung mor, stillsamt lycklig i sitt äktenskap. Ändå blir hon berörd av författarens uppvaktning.

De två möttes på riktigt i det tidiga 1800-talets Berlin. Drygt två hundra år senare skildrar ­Jessica Hausner deras drama som ett laddat schackparti på ett exklusivt bräde. I små steg rör sig alla mot finalen. Allt är propert, alla följer uppgjorda regler, hur kan det ändå sluta i undergång?

Detta är under romantiken. Hos fru Henriette Vogel (Birte Schnöink) och hennes Friedrich (Stephan Grossmann från tv-serien ”Weissensee”) samlas man för att höra visor om violer som dör saliga efter att ha knäckts under ljuva herdinnors fötter.

Det är känslosamt i diktningen. Men Hausners och fotografen Martin Gschlachts bilder visar en borgerlig tillvaro platt som en bilderbok. Känslor krusar knappast ytan.

Rösterna är lågmälda. Kläderna är i klara färger utan minsta fläck. Sällskapsrummet är klätt med en ­medaljongtapet, de små rutorna löper runt rummet i snörräta rader. På golvet ligger en rutig matta. Människor sitter nästan bokstavligt talat fast i mönster.

Den genomgående orörliga kameran registrerar små fläktar av rörelse. Står scenens huvudpersoner stilla kan någon i bakgrunden sitta upp till häst, eller också är det bårder, färger, blomsterkvistar som arrangeras så att de spelas ut mot varandra. Det är en mycket vacker film.

In i stillheten träder författaren Heinrich (Christian Friedel), i verkligheten Heinrich von Kleist. Han ser ut som ett stort fult barn, är till sättet så artig som någon, men har en benägenhet att gå över gränserna. När alla vid ett tillfälle artigt applåderat Henriettes sång, lägger Heinrich till ett ”Bravo!”. De andra vänder sig och tittar på avvikaren.

På två minuter kan Heinrich få in döden i ett samtal. Då Henriette får veta att hon har en tumör får hon svårare att stå emot hans prat om att hon borde bli hans maka i döden.

Heinrich är löjlig, samtidigt otäck i sina ansträngningar att dra en kvinna mot döden.

Fast med sin ironiska blick väcker Hausner hos åskådarna också en annan fråga lika oroande som gåtan Heinrich: Hur kan Henriette, när hennes liv ifrågasätts, hitta så få argument för att hålla fast vid det?

”Amour fou” är ett fängslande porträtt av ett liv som är bildskönt och behagligt, men annars ganska likt dödens sömn.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.