Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Amy”

Överväldigande och nära. Amy Winehouse från flickrummet till ­kyrkogården.

Dokumentär
4

”Amy”
Regi: Asif Kapadia
Medverkande: Amy Winehouse, Nick Shymansky, Juliette Ashby mfl.
Längd: 2 tim 8 min (15 år)

Knappt har vi hämtat oss efter Kurt Cobain-filmen ”Montage of heck” innan det är dags för ännu en tragisk rockdokumentär. Kurt Cobain och Amy Winehouse tillhör ”the 27 club” (det stora antal artister som avlidit vid den åldern). Båda blev traumatiserade av sina föräldrars skilsmässa, deprimerade av sin stjärnstatus och förälskade i en lika självdestruktiv partner. Båda porträtteras i filmer som kritiserar rockmyten men ändå bekräftar sambandet mellan misär och briljans.

”Amy” följer – tack vare det gigantiska videomaterial som regissören Asif Kapadia kommit över – sångerskan på nära håll från flickrummet till kyrkogården. Precis som i Kapadias förra dokumentär, om racerföraren Ayrton Senna, används de intervjuer som gjorts med familj och vänner bara som berättarröster till arkivbilderna. Kameran lämnar sällan Amy.

Att hon fick sitt globala genombrott med låten ”Rehab” framstår i efterhand som djupt ironiskt. Amy Winehouse skrev den 2005, efter att hennes far sagt att hon inte behövde läggas in på behandlingshem. I stället för att få hjälp erövrade Amy världen med en låt om att hon inte behövde någon hjälp.

Filmen ger flera förklaringar till hennes olycka: en cynisk musikbransch, hennes far (den minst sympatiska showbusinesspappan sedan Joseph Jackson), maken som fick henne att upptäcka heroin och paparazzisvärmarna som plågade henne. Samtidigt tycks hon ha dragits till undergången, likt många andra dekadenta musiker i nollnolltalets Camden. En pojkvän jämför henne med Karen i ”Maffiabröder”, den judiska medelklassflickan som blir upphetsad när hennes gangsterkärlek ber henne gömma en pistol.

”Amy” kittlar tårkanalerna men blir aldrig spekulativ. Den frossar inte i klipp från de sista konserterna, då hon knappt kunde stå på benen, utan visar desto mer av hennes sista studiobesök – duetten med idolen Tony Bennett. Då är Amy nykter och nervös. Hon sjunger så överväldigande att hennes död inte bara känns onödig utan nästan oförskämd.

Genom att väcka den typen av egoistiska känslor hos oss blir filmen ännu mer intressant. Vi säger att vi älskar våra idoler men bryr oss egentligen inte om hur de mår – en paradox som illustreras perfekt i mötet mellan Amy Winehouse och en beundrare som vill ta en bild ihop med henne. ”Jag är verkligen ledsen. Är det okej?” ursäktar han sig. ”Om du var ledsen skulle du inte fråga”, svarar Amy.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.