Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

"Återträffen"

I filmens värld får Anna Odell iscensätta den återträff med sin klass som hon i verkligheten inte blev bjuden till.
I filmens värld får Anna Odell iscensätta den återträff med sin klass som hon i verkligheten inte blev bjuden till. Foto: Triart

I "Återträffen" ställer Anna Odell sina gamla klasskamrater till svars för nio års lidande. Det är våldsamt och skrämmande, men inte utan små humorstänk. Det är också årets bästa svenska film, skriver Helena Lindblad.

Drama.
5

"Återträffen
Regi och manus: Anna Odell
I rollerna: Anna Odell, Henrik Norlén, Rikard Svensson, Niclas Engdahl, Christopher Wollter, Sanna Krepper m fl.
Längd 1 tim 30 min (från 11 år).

Sensationell och övertygande uppgörelse

Återträffar med gamla klasskompisar ... Ärligt talat, hur roliga är de? I bästa fall kanske en kort nostalgitripp och lite gamla minnen medan alla i smyg kollar in varand­ras rynkor, gråa hår och funderar över var folk befinner sig i karriären.

Vad minns man egentligen från grundskolan efter några decennier? I mitt fall ett ganska gulligt och lojalt tjejgäng, och några engagerade lärare men mest stök, konstant insparkade skåpdörrar, snuskigt torrsnus som trillade ner i håret från taket och förstås den extravilda grannklassen som hade sjuttio­femmor i skåpen. Jag flöt mest med, gjorde inget väsen av mig, försökte få tiden att gå medan förortstristessen slöt sig kring skolan som en våt filt. Någon gång googlar jag gamla klasskompisar, det känns som om de kommer från en värld som jag knappt kan fatta att jag var en del av. Minnet sviker.

Anna Odells sensationella långfilmsdebut "Återträffen" återskapar en klassträff som ingen som sett den någonsin kommer att glömma. I verkligheten var den nu framgångsrika, kontroversiella och vackra konstnären Anna Odell ett mobboffer på Enskedeskolan söder om Stockholm. Nio års elände: marginaliserad, utfryst, slagen. Det är den sanning som presenteras som en ram runt projektet. Greppet är att blanda fiktion, verklighet och metafilm i lager på lager. Själv spelar hon huvudrollen "Anna Odell" som i den tudelade filmens första del kommer till en tjusigt inramad klassfest 20 år efter att hon slutade nian.

Verklighetens Anna Odell var inte ens bjuden.

I filmens värld får hon som regissör i alla fall iscensätta den där klassträffen och ställa sina gamla, så kallade kamrater, till svars för sitt lidande. Det blir otroligt starka scener. Det inledande talet överträffar till och med Ulrich Thomsens berömda "När far skulle bada"-tal i Thomas Vinterbergs "Festen".

Det handlar framför allt om minnet. Om att försöka förstå. Om vad hon minns och av vad de and­ra har, eller åtminstone låtsas ha, förträngt. Eller kanske tillmäter en helt annan betydelse än vad "Anna Odell" gör, eftersom hon var nobody för dem. "Det handlar inte om att skuldbelägga, det handlar om mitt behov av att säga det jag inte kunde säga då", säger hon bland annat i talet medan de nu medel­ålders klasskompisarna stirrar besvärat ner på de manglade linnedukarna i festlokalen. Och så gör hon hotfullt, stelt leende en exposé över en liten flickas mångåriga utanförskap där hon förvandlats till "tönten" som aldrig får vara med. Som inte har någon att sitta med i den där förbannande skolmatsalen. Den person som vem som helst kan önska livet ur, "för att hon är så ful", utan att ordet har någon tyngd för avsändaren.

Det är otäckt, våldsamt och skrämmande. Anna Odell för scenerna i den första delen långt bortom bekvämlighetszonen och destabiliserar skickligt hela tiden vår uppfattning om vad som sker. Och eftersom "Återträffen" är det slags film som för en tyst kommunikation med åskådarens inre, grips jag av ett slags skräck. Fan också, kan jag ha glömt att jag gjorde någon illa?

I den andra delen av filmen blir det lugnare. Fortfarande med skådespelare i alla roller skapar "Anna Odell" ett scenario där hon med sin ateljé som bas söker upp gamla klasskamrater och konfronterar dem med projektet och ber dem titta på den inledande festdelen och försöka få dem att minnas vilka roller de hade då. Det är otroligt skickligt uppbyggt och många av scenerna är så laddade att man får påminna sig själv om att nej, varken skådespelare som Niclas Engdahl eller Henrik Norlén gick i den riktiga Anna Odells klass.

Särskilt scenen med Norlén – denna utmärkta skådespelare som även lyst den andra av höstens starka svenska filmer, "Hotell" – är svidande stark. När "Anna Odell" konfronterar honom en fredagskväll utanför porten och frågar: "Vad skulle du göra om din dotter blir mobbad?" så avslöjar han med svettig panna allt direkt genom att säga: "Hon skulle inte bli det, hon är för stark". Och där naglar regissören fast något fundamentalt. Något som är mycket viktigare än hämndkänslor. Mobbning handlar inte om svaghet och styrka, det är inte i första hand personligt, det är strukturellt. Det handlar om ett dysfunktionellt kollektiv, oftast av barn och ungdomar, som lämnas själva i sitt hierarkibyggande, utan insyn och utan vuxennormer.

Det låter svart men små humorstänk glimtar till. En av de sista scener där en av klasskamraterna möter den som spelar honom (Niclas Engdahl) utanför Pelikan på Söder är stor komik. "Det är som om Aragorn hade kommit hit", säger han förundrat. Och bara det att han själv är skådespelare som spelar en klasskamrat är hur fiffigt som helst. Den vackra och värmande slutscenen där kameran tyst svävar ut från skoltaket och liksom stilla betraktar den burgna villaidyllen är smått magisk.

Det är kanske framför allt hanteringen av det oberörbara ämnet mobbning som fascinerar med "Återträffen". Men inramningen går inte av för hackor. Anna Odell gör en oväntat stark rollprestation trots att det knappast är hennes profession. Tekniskt, visuellt, dramaturgiskt och skådespelarmässigt i övrigt är den också grymt övertygande. "Återträffen" är helt klart årets bästa svenska film.

Anna Odell. Fejkade psykos

Anna Odell är född 1973 och uppvuxen i Enskede söder om Stockholm. "Återträffen" är hennes långfilmsdebut.

Hon är utbildad vid Gerlesborgsskolans filial i Stockholm, Konstfack och Kungliga Konsthögskolan.

Odell väckte stor uppmärksamhet med sitt examensarbete "Okänd kvinna, 2009–349702" där hon fejkade en psykos och blev föremål för en polisutredning.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.