Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Avskedsfesten”

Levana Finkelstein och Ze’ev Revah som det gifta paret i ”Avskedsfesten”.
Levana Finkelstein och Ze’ev Revah som det gifta paret i ”Avskedsfesten”.

Dödspatrull som roar och oroar. Kan en film om dödshjälp vara komisk? I den israeliska ”Avskedsfesten” blandas humor och allvar i en lyckad mix. DN:s Kerstin Gezelius har sett en elegant liten film som ställer frågor men undviker svar.

Dramakomedi
4

”Avskedsfesten”
Manus och regi: Tal Granit, Sharon Maymon.
I rollerna: Ze’ev Revach, Levana Finkelstein, Aliza Rosen, Raffi Tavor, Ilan Dar m fl.
Längd: 95 minuter (från 15 år).

Levana och Yehezkel bor i ett service­hus i Jerusalem, i egen lägenhet men med tillgång till matsal, vänner och vård. Han löder på sina uppfinningar, hon vaktar deras dotterdotter och kämpar mot demensen. De älskar varandra djupt, men när vännen Max, som har våldsamma smärtor, ber Yehezkel om dödshjälp, uppstår en allvarlig spricka mellan makarna. I Levanas ögon är det bara en vacker omskrivning för mord.

Med hjälp av Max fru (en svårtolkad roll, intensivt spelad av Aliza Rosen), en homosexuell veterinär och en skum före detta polis lyckas Yehezkel konstruera en etiskt relativt försvarbar dödsmaskin av bland annat cykelkedjor kopplade till sabbatklockan och försöker hitta ett sätt för Max att komma till vila med värdighet.

Problemet är att ryktet sprider sig och många är intresserade. Var ska dödsänglarna dra gränsen?

Regissörerna Tal Granit och Sharon Maymon är konsekventa. Nästan alla medverkande är så gamla att de medelålders och unga börjar se konstiga ut. De har också hoppat över det där fnissiga och lite ansträngt frigjorda kring gamla och sexualitet som brukar finnas i amerikanska komedier om kaxiga pensionärer som tänder en joint och beter sig ”ungt”.

Inte för att det saknas humor. Den lilla dödspatrullen med den konstiga maskinen i en vit resväska som sammanbitet och väl koreograferat rör sig framåt i sjukhus- och servicehemskorridorerna har sin komik, dialogen är finkänsligt bindgalen och ibland brists det ut i sång.

Men åldrandet är ingen lek och ”Avskedsfesten” tar sig ner till betydligt kallare och mörkare skikt av själen än vad komedier – även svarta – brukar göra. Man får ingen lösning, inget rätt eller fel att hålla fast sig i. Tematiskt går den längre än (trots det oöverträffade) ”De barbariska invasionerna” från 2003, där Denys Arcand gjorde upp med dubbelmoralen kring dödshjälp.

Man ska kanske göra upp lagom med dubbelmoralen. Den är en briljant konstruktion, en sluss mot okontrollerbara krafter. Den hjälper oss att göra saker vi måste utan att acceptera dem som riktiga.

Hela filmen påminner i själva verket om en sluss, med dörrar som öppnas och stängs i korridorer mellan ljus och mörker, mellan tankar som både måste tänkas och lämnas otänkta på samma gång. Det är en sval, munter och elegant liten film som leder en rakt fram till dödens portar och lämnar en där. 

Knacka på?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.