Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Bigelow har tagit sig vatten över huvudet” – Recension av “Detroit”

Kaos på gatan. Skarpt skildrad stämning men suddigt politiskt fokus, Kerstin Gezelius om Kathryn Bigelows film ”Detroit”.

3

Drama

“Detroit”

Regi: Kathryn Bigelow

Manus: Mark Boal. I rollerna: Algee Smith, John Boyega, Will Poulter m fl. Längd: 2 tim 23 min (från 15 år). Språk: engelska.

En sak får ”Detroit”, signerad tvåfaldigt Oscarsbelönade Kathryn Bigelow (”The hurt locker”), till direkt: Undantagstillståndets kaos. Efter de hisnande förtexterna, som i expressiv muralmålningsstil berättar historien från slaveriets upphävande till gettobildningen i storstäderna landar vi på en räd mot en svartklubb i Detroit 1967; startskottet för ett av de värsta och blodigaste upploppen, eller upproren, i USA:s historia.

Frihetstörst, kampvilja, rädsla, överlevnadsinstinkt, alla strategier finns representerade i det stora persongalleriet och bidrar till den uppluckrade kaotiska stämningen.

Men ämnets tyngd verkar ha gjort alla inblandade nervösa. Manusfokus hoppar oroligt mellan den ena och den andra karaktären. Kameran studsar omkring. Personregin är ojämn och ytlig och får inte någon riktig skruv förrän de tre vita förövarna kommer i gång på allvar med sina sadistiska lekar på Algiers Motel.

Då smalnar den breda historieskrivningen plötsligt av till ett skräckkammardrama om polisbrutalitet utövad av några individuella rötägg.

Den självklara storyn om man ville få publiken att tänka hade varit att följa den svarta väktare (John Boyega) som försöker rädda så många av sina bröder som möjligt genom att lugna ned bråk, bjuda vita poliser på kaffe och med sin blotta närvaro förhindra att våldet går överstyr. Han som till slut får sin fredliga, smidiga strategi nedkörd i halsen på sig så att han kräks.

Om man i stället ville följa känslornas dramaturgi hade sångaren (Algee Smith) varit den självklara huvudpersonen. Han som slutar sin bana som körledare i den lokala kyrkan hellre än att sälja sina sånger till en vit publik. Men båda karaktärerna är alldeles för ytligt skildrade och ges alldeles för lite tid för att filmen ska väcka vare sig tankar eller känslor, annat än det äckel och raseri som alla människor med ögon och öron för rasmotsättningarna i USA redan har i sig.

Allra mest spelutrymme får tyvärr den sadistiska ledaren för gruppen, en ung polis med förvuxet barnansikte (Will Poulter) och rasismen som livsstil.

Bigelows pornografiska fascination för utdragna våldsscener diskuterades redan efter tortyrscenerna i ”Zero dark thirty”. Här exploderar den, när vackra, unga svarta män och två vita kvinnor i mycket korta klänningar pressas mot väggar, bankas sönder med gevärskolvar, tvingas lyssna på låtsasavrättningar; kvider, bönar, kryper.

Mot slutet vidgas bilden pliktskyldigt igen och man får veta hur diskrimineringen fortsätter in i rättssystemet där mördarna frias. Nu med nästan journalistiskt neutral blick. Och, för balansens skull, en vacker slutsång till Gud.

Det var modigt av Bigelow att försöka. Heder åt dem som har chansen att göra storfilm för storpublik och väljer att skildra något viktigt, bortglömt. Jag är övertygad om att man kan berätta om vad som helst om man dyker tillräckligt djupt och blir ett med sitt ämne. Men för det krävs mer inlevelse. Tydligare estetiska val. Större mod. Bigelow och manusförfattaren Boal har definitivt tagit sig vatten över huvudet.

Se mer:

Tre andra filmer av Kathryn Bigelow: ”Blue steel” (1988), ”Point Break” (1991), ”Vikten av vatten” (2000).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.