Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Dansaren med Soko och Gaspard Ulliel

Soko (Stéphanie Sokolinski) spelar danspionjären Loïe Fuller i ”Dansaren”.
Soko (Stéphanie Sokolinski) spelar danspionjären Loïe Fuller i ”Dansaren”. Foto: Triart

Loïe Fuller revolutionerade den moderna dansen, sida vid sida med Isadora Duncan. ”Dansaren” tar oss med till Paris celebra scener där artisten Soko spelar ut danshistorien.

Dansdrama
3

”Dansaren”

Regi: Stéphanie Di Giusto

Manus: Thomas Bidegain, Stéphanie Di Giusto, Sarah Thibau. I rollerna: Soko, Gaspard Ulliel, Mélanie Thierry, Lily-Rose Depp m fl. Längd: 1 tim 48 min (från 11 år).

Från gyttjebrottning med kalvar i den amerikanska Mellanvästern till dansande fladdrande kulört sidenfjäril på Paris celebra scener, från lågt till högt: så beskriver ”Dansaren” karriären för en av den moderna dansens pionjärer, Loïe Fuller.

Hon var verksam i slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet och kom att få ett väldigt inflytande i den miljö som präglades av frihetlig experimentlusta, dekorativ elegans, romanticism, dekadens; kort sagt det som brukar sammanfattas i begreppet fin de siècle.

I takt med våra samtida stämningar lägger ”Dansaren” inte någon särskild tonvikt vid Fullers rika kontakter med den tidens konstnärer, författare och kungligheter. I stället koncentrerar Stéphanie Di Giusto sig på vad vi i dag skulle kalla queertematiken. Här finns Fullers erotiskt ofullgångna förhållande med den drogsniffande franske greven, beundraren och mecenaten Louis d’Orsay.

Filmen fokuserar också på hennes häftiga och avvisade förälskelse i dansösen Isadora Duncan, kollegan som fladdrar in i fridans för Parisoperans mustaschprydda ledargarnityr. Det handlar även om den hängivna kärleken från assistenten och Folies Bergère-supportern Gabrielle Bloch, som Fuller i sin tur nonchalerar.

Det jäser så att säga av ofullgångna fysiska kärlekslustar i ”Dansaren”, som i stället spårar hela drivkraften hos Fuller till den där inledande förödmjukelsen på den leriga rodeon, då hon i stället för kalven själv snärjs och släpas bort till publikens ljudliga förtjusning.

Det är möjligt att så var det psykologiska fallet. Men det tar å andra sidan loven av den redan då ytterst verksamma Fuller, som redan som barn sjöng och skådespelade, samtidigt som hon snickrade på sina koreografiska idéer om ett modernt bruk av ljussättning och skissade på de svepande, svårmanövrerade scendräkter som hon så småningom fick patent på.

Det är också där, i det förberedande arbetet och i förverkligandet på scenen ”Dansaren” har sin obestridliga styrka. Inte minst genom aktrisen Sokos insats i rollen som Loïe Fuller, ömsom stark och bestämd när hon omsätter sina idéer i verkligheten, ömsom manipulativ och sårbar när de sätts på spel.

Genom henne är det lika lätt att förstå den sensation hennes scenframträdanden en gång orsakade – filmen gör dem visuell rättvisa – och vilket hårt arbete som låg bakom dem.

Men vill man förstå, se och känna något mer om den moderna dansens avgörande utveckling får man nog söka sig någon annanstans än till en slottspark i Paris utkanter, där Fuller i en emblematisk scen förebådar framtiden och glädjefyllt fridansar med en vitklädd balettkår.

Se mer. Tre andra dansfilmer: ”De röda skorna” (1948), ”Isadora” (1968), ”Pina” (2011).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.