Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Dokumentären Kiki av Sara Jordenö

Chi Chi Mizrahi.
Chi Chi Mizrahi. Foto: Folkets bio

Kikiscenen är en flärdfull och politisk färgad fristad för unga transpersoner. ”Kiki” är en både glittrig och hjärtskärande film som visar att kampen för jämlikhet knappast är över.

Dokumentär
4

”Kiki”

Regi: Sara Jordenö

Manus: Twiggy Pucci Garçon, Sara Jordenö. Medverkande: Twiggy Pucci Garçon, Chi Chi Mizrahi, Gia Marie Love m fl. Längd: 1 tim 36 min (från 15 år).

Dansstilen vogueing spreds till en global publik 1990 genom Madonnas hit ”Vogue”. Samma år kom Jennie Livingstons ”Paris is burning”, som skildrade den så kallade ballroomkulturen i Harlem där dansen hade sina rötter. I dokumentären tävlade vasstungade transor från minoritetsgrupper om vem som kunde glänsa mest på dansgolvet. Många av de medverkande dog i aids.

Ett kvarts sekel senare riktar den svenska regissören Sara Jordenö kameran mot samma kultur, eller rättare sagt mot kiki – en sorts juniorliga inom ballroomkulturen där unga trans- och homosexuella söker skydd undan hemlöshet, rasism och polisbrutalitet.

I hjärtskärande scener får vi bland annat möta transtjejen Zariya vars mor körde ut henne, och en ung voguevirtuos som minns hur han kom hem till föräldrarna, stolt över att ha lärt sig dansa, men i stället för beröm fick en utskällning.

Sara Jordenö lyckas också fånga hur en könsöverskridare trakasseras på stan – en scen som blir extra otäck av att förövarna är småungar. ”Bögjävel!”, vrålar de. ”Din mamma är en bögjävel”, replikerar hon snyggt men det gör ändå ont att titta.

I ”Paris is burning” handlade många ballroomtävlingar om att försöka se ut som en strejt fotomodell eller yuppie. Vogueprinsessan Venus Xtravaganza sa att hennes högsta dröm var att bli en bortskämd, rik och vit flicka medan veterandivan Dorian Corey definierade realness som att lyckas dölja det avvikande under en lyxig fasad.

I ”Kiki” är dansarna stolta över sin etnicitet och sexualitet. Och i sina hemmasydda kostymer liknar de inte yuppies utan discogladiatorer från en annan galax.

Genom att bjuda in kikidansaren och aktivisten Twiggy Pucci Garçon som manusförfattare slipper Sara Jordenö att – likt Jennie Livingston och Madonna – anklagas för att ex-ploatera en minoritetskultur.

Möjligen har det bidragit till att filmen blivit mer hbtq-pamflett än studie av en subkultur. Vi får veta mer om sociala och sexualpolitiska frågor än om ballroom- och kikiscenernas egenheter. Det känns ibland torftigt. Samtidigt kompletterar den politiskt engagerande ”Kiki” den glittrigt förtrollande ”Paris is burning”.

Dokumentären påminner om att kampen för jämlikhet är långt ifrån över, även om samkönade äktenskap tillåtits i USA. Den visar hur transpersoner fortfarande stöts ut av samhället, framför allt om de har latino- eller afrobakgrund. Dansgolvet blir deras frizon. Sällan har det flitigt förlöjligade pk-begreppet safe space framstått som så viktigt.

”Kiki” kommer att få fler att demonstrera än att anmäla sig till danskurser. Men det är sannerligen inget fel på vogueingscenerna som är rytmiskt klippta och varvar graciösa balettposer med brutala breakdancedykningar rakt ner i marken.

Scenen där en vogueare i några sekunder ackompanjeras av tunnelbanans dunkande, i stället för av ett technobeat, hör till de vackraste New York-ögonblick jag sett på film.

Se mer.Tre andra särpräglade New York-dokumentärer

”Beautiful darling” (2010)

”Dark days” (2000)

”Man on wire” (1974)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.