Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Dolda tillgångar med Taraji P Henson och Octavia Spencer

Nasa vann rymdkapplöpningen tack vare tidigare obesjungna svarta genier. En historisk feel good-film som man hämtar kraft ur, jublar Wanda Bendjelloul.

4

”Dolda tillgångar”

Regi: Theodore Melfi

Manus: Allison Shroeder, Theodore Melfi. I rollerna: Taraji P Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe. Längd: 2 tim 6 min (barntillåten).

Afrofuturism är ett begrepp som enklast kan beskrivas som science fiction där svarta människor står i fokus för berättelsen.

Begreppet myntades i början av 90-talet av den amerikanska författaren Mark Dery och inbegriper allt från litteratur till konst.

En afrofuturistisk film behöver dock inte utspela sig vare sig i rymden eller i framtiden. Den kan lika gärna blicka bakåt i tiden och lyfta fram grupper som tidigare åsidosatts i historieskrivningen.

Oscarsnominerade och verklighetsbaserade ”Dolda tillgångar” ligger i skärningspunkten för alla dessa idéer. Det är med andra ord ingen slump att en av rörelsens starkast lysande stjärnor just nu, artisten Janelle Monáe, spelar en av huvudrollerna.

Året är 1962 och USA är på väg att förlora den stora rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen. Nasa arbetar febrilt för att försvara nationens heder och att få upp astronauten John Glenn i rymden.

Tre kvinnliga svarta matematiker visar sig vara nyckelpersoner i arbetet. Här finns till exempel Katherine Johnson, underbarnet vars matematiska hjärna användes för att säkerställa den nyinstallerade IBM-datorns svajiga uträkningar.

I en av filmens mest dramatiska höjdpunkter ber John Glenn henne dubbelkolla siffrorna: ”Om hon säger att de stämmer… är jag redo att ge mig i väg.”

Här finns också Dorothy Vaughan (spelad av Oscarsnominerade Octavia Spencer) som var Nasas första afroamerikanska chef, liksom Mary Jackson (Janelle Monáe) som fick slåss ända upp i domstol för sin rätt att ta examen och sedermera blev Nasas första afroamerikanska kvinnliga ingenjör.

Filmen utspelar sig strax innan Civil rights act antogs av den amerikanska kongressen. Dessa kvinnor arbetade alltså inte enbart i en extremt mansdominerad värld utan var även tvungna att förhålla sig till den diskriminering de som svarta mötte i delstaten Virginia vid den här tiden.

I samband med filmen har Nasas roll som arbetsgivare varit föremål för många diskussioner i USA. En del hävdar att det var en mycket progressiv arbetsplats där kvinnor arbetade som mänskliga datorer redan på 30- talet.

Motivet för att anställa kvinnor tycks dock ha varit mindre ädelt. Eller som historikern Bill Barry uttrycker det: ”Kvinnorna var noggranna … och så behövde man inte ge dem så mycket betalt…”

Theodore Melfis ”Dolda tillgångar” förvaltar skickligt genrens alla dramaturgiska verktyg. Rymdkapplöpningen i sig och det intensiva arbetet bakom kulisserna skapar nerv och spänning. Aldrig har väl hektiska matematiska uträkningar på griffeltavlor känts så rafflande!

Elegant vävs berättelsen om dessa medborgarrörelsens obesjungna vardagshjältar och den rasism som de mötte in i den övergripande berättelsen. I en nyckelscen slår till exempel chefen för avdelningen (Kevin Costner) sönder ”Colored only” – skylten utanför en av toaletterna då det visat sig att arbetet sinkas av att teamets svarta medarbetare måste uträtta sina behov på andra sidan arbetsplatsen.

Filmen döljer alla eventuella pekpinnar bakom en lockande fasad av ren underhållning. Tonen är heliumlätt. Karaktärerna dansar i det närmaste fram genom korridorerna till Pharrell Williams studsiga retrodoftande ”Runnin’ ” vilket gör detta till en historisk feel good-film att hämta kraft ur.

Samtliga kvinnliga skådespelare fyller sina roller med liv och förmedlar lika delar värme som vinnarskalle. Kvinnornas privata kamp för att kombinera familjeliv och karriär gestaltas på ett befriande osentimentalt sätt. Som kostymfilm att betrakta är ”Dolda tillgångar” så elegant välekiperad att den från den stilsäkra tv-serien ”Mad men” att se hopplöst ostruken ut.

Förra året kritiserades Oscarsjuryn hårt för att ingen svart kreatör var nominerad. Det hela gav upphov till hashtagen #Oscarssowhite. Den senaste tiden har flera filmer om svartas situation under 50- och 60-talet, som de Oscarsnominerade ”Fences”, ”Loving” och nu ”Dolda tillgångar”, haft framgångar på bio i USA. Möjligen är detta det slutgiltiga beviset för det stora kommersiella genombrottet för afrofuturismen och dess idé om att ett synliggörande av svartas roll i historien även kan frigöra inkluderande drömmar om framtiden.

Se mer. Tre andra afrofuturistiska filmer: ”Space is the place” (1974) av John Coney med jazzlegenden Sun Ra, ”Pumzi” (2009) av den kenyanska regissören Wanuri Kahiu, ”Blade” (1998) av Stephen Norrington.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.