Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: 120 slag i minuten – omskakande om aidsåren

När man är förälskad, rädd eller tar till drastiska metoder för att väcka uppmärksamhet kring en livsviktig fråga slår hjärtat snabbare. Därav titeln ”120 slag i minuten” på Robin Campillos omskakande och djupt berörande film om den gemensamma kampen för överlevnad bland aidssjuka och hivsmittade i Paris på sent 80-tal.

5

Drama

"120 slag i minuten"

Regi: Robin Campillo  

Manus: Robin Campillo, Philippe Mangeot. I rollerna: Nahuel Pérez Biscayart, Arnaud Valois, Antoine Reinartz, Adèle Haenel m.fl. Längd: 2 tim 20 min (från 11 år)

 

Det är också pulsen i housemusiken som ackompanjerar de tillfällen då medlemmarna i Act up-gruppen går på klubb, dansar och – ja, vill leva.

Act up bildades efter amerikansk förebild för att ge röst och namn åt dem som dittills varit osynliga. Liksom det manus Robin Campillo skrev till Laurent Cantets suveräna skolfilm ”Mellan väggarna” (2008) är ”120 slag i minuten” gjord för en ensemble.

Vrede och kärlek, livslust och dödsångest går sida vid sida under filmens timmar tillsammans med gruppen, som till skillnad från föregångarna på duken också är en fenomenal lektion i deltagande demokrati.

Det är där den tar sin början: i möteslokalen med ordningsregler, diskussioner, omröstningar och talarordning. Konsten att överbrygga motsättningar och organisera sin politiska radikalism enligt parollen ”kunskap är ett vapen” får volym och innehåll. Det kan låta som en tulipanaros men här saknas varken hårda fakta eller humor medan de provokativa och uppfinningsrika aktionerna planeras, tar form och utförs.

Så småningom utkristalliserar sig ett par närporträtt. Kärlek uppstår mellan den ännu av liv vibrerande Sean (Nahuel Pérez Biscayart) och den mer stabile men av skuld tyngde Nathan (Arnaud Valois).

I motsats till det omgivande samhällets dåvarande och sorgesamt nog ännu kvardröjande syn på aids- och hiv-smitta som ett syndastraff för bögar, flator, prostituerade och fängelsekunder skildrar Campillo denna kamp mot läkemedelsföretagen för att finna botemedel och denna kärlek i fullständig avsaknad av moralism eller pornografisk voyeurism.

Tankarna går till Abdellatif Kechiches ”Blå är den varmaste färgen”, men här måste alla diskussioner om ”manlig blick” bli helt överflödiga.

Vid sidan av kärleksparet är de övriga i gruppen minst lika viktiga som resonansbotten och som deltagare i aktioner, i euforisk pride­paradsglädje eller till house­musikens rytm.

Det faller sig så att ”120 slag i ­minuten” har premiär samtidigt som siffrorna på en galopperande aids-ökning i östra Europa når oss. Man får innerligen hoppas att filmen når en publik också där, med sitt på ett Act up-möte omdiskuterade slagord: ”Jag vill att du ska leva.”

För mesigt och defensivt tycker en del av filmens mötesdeltagare, men enas till slut.

Själv vill jag bara instämma i detta slutgiltiga beslut.

Se mer: Tre andra filmer som kretsar kring hiv/aids: Jonathan Demmes ”Philadelphia” (1993), Lee Daniels ”Precious” (2009), Jean-Marc Vallées ”Dallas Buyers Club” (2013). 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.