Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 01:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-3-kvinnor-en-befriande-mixtur-av-fiktion-och-verklighet/

Filmrecensioner

Filmrecension ”3 kvinnor”: En befriande mixtur av fiktion och verklighet

Skådespelaren Behnaz Jafari och regissören Jafar Panahi i ”3 kvinnor”. Foto: Folkets Bio

Tillsammans med skådespelerskan Behnaz Jafari besöker Jafar Panahi sina gamla hemtrakter i nordvästra Iran. ”3 kvinnor” är en rolig och vass metafilm om kvinnors villkor och vardagen i det iranska samhället.  

Eva af Geijerstam
Rätta artikel

Längs vindlande grusvägar, i en blänkande svart van, reser regissören Jafar Panahi och skådespelerskan Behnaz Jafari från Teheran mot Irans avlägsna nordvästra hörn. Hon har fått en video via Instagram. En ung flicka (Marziyeh Rezaei) har uppenbarligen ringt den populära skådespelerskan och bett om hjälp utan framgång. Nu begår hon självmord framför kameran. Hennes föräldrar har vägrat låta henne utbilda sig till skådespelare.

De spelar alla sig själva i Panahis virtuosa kombination av metafilm – film om film – och vasst humoristiska och minimalistiska skildring av livet i den del av Iran där han själv har sina rötter. Framför allt av kvinnors instängda villkor i det iranska samhälle som oförställt hyllar manligheten.

Medan bilen rör sig genom natten resonerar de om videons sanningshalt. De är på väg för att bekräfta eller vederlägga att ett självmord verkligen ägt rum. I processen vidgas perspektivet till att också stillsamt kommentera den allmänpolitiska utvecklingen i Iran.

Dagen gryr, i byn tas de emot med öppna armar i tron att de kommer med el, mobiltäckning, veterinär, ja med allt det som byborna saknar.

Det har nu gått över åtta år sedan Jafar Panahi dömdes till sex års fängelse – en aldrig verkställd dom – och till tjugo års yrkesförbud för att ha propagerat mot den islamiska staten. Han hade visserligen kunnat lämna Iran, men då aldrig fått komma tillbaka. Han har stannat kvar och med hjälp av vänner och familj levererat tre filmer, alla prisbelönade på festivaler runt världen, men osynliga på officiell hemmaplan: ”This is not a film” (2011), ”Closed curtain” (2013) och Guldbjörnsvinnaren ”Taxi” (2015).

Med tiden har han kunnat lämna husarresten och de begränsade spelrummen i sin egen lägenhet eller taxibilen i Teheran och fått ökad rörelsefrihet.

Han tar tillfället genom att resa norrut och knyta ihop tre generationer skådespelande kvinnor före, under och efter revolutionen 1979. Shahrazad, en gång firad sångerska och poet betraktas som paria, där hon dragit sig tillbaka till en enkel stuga i utkanten av byn. I verkligheten är hon bosatt i Isfahan, men fick munkavle efter revolutionen.

I dessa dagar när filmdukarna översållas av specialeffekter och bombasmer är det en befrielse att bevittna Panahis finurliga mixtur av fiktion och verklighet.

I ”3 kvinnor” beundras Behnaz Jafari och får skriva autografer. Marziyeh Rezaei återfinns så småningom, trots hennes skamliga önskan att bli ”underhållare” för att utmana de gamla hedersbegreppen och en rasande bror.

I dessa dagar när filmdukarna översållas av specialeffekter och bombasmer är det en befrielse att bevittna Panahis finurliga mixtur av fiktion och verklighet: som till exempel den trötta och skadade tjuren i väntan på de många pilska kvigorna som strax är på väg, den stolta gamle mannen som sparat affischen från storstjärnan Behrouz Vossougis prerevolutionära hjältedrama ”Tangsir” bredvid sonens tänkt lyckobringande förhud och det intrikata signalsystemet när bilar ska kunna mötas på de smala vägarna, ”utan regler kan vi inte mötas”.

Under erbjudanden om te och förtroenden av männen och bekvämare kuddar av kvinnorna närmar sig Panahi den ständigt pågående blandningen av det förflutna, samtiden och nutiden. Och som en signal om det futila i hotet om våld låter han Marziyeh Rezaeis arga bror kasta en sten mot bilen, bara noterat som ett larm på avstånd, och med en enda liten splitterskada i ett hörn på vindrutan.

Ta det gärna som en av Panahis flera hoppfulla slutnoter.

Se mer: Abbas Kiarostamis ”Under olivträden” (1994) med Panahi som regiassistent, och hans egna filmer ”Cirkeln” (2000) och ”Offside”(2006).