Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”45 years”

Tom Courtenay och Charlotte Rampling firar det slitstarka äkta paret i ”45 years”.
Tom Courtenay och Charlotte Rampling firar det slitstarka äkta paret i ”45 years”. Foto: AOP

Brittiska ”45 years” är en av det mest exakta och otäcka berättelser man kan ta del av kring äktenskapets gråzoner och halvsanningar, skriver Kerstin Gezelius.

Drama
4

”45 years”
Regi, manus: Andrew Haigh
Med: Charlotte Rampling, Tom Courtenay, Geraldine James m fl. Längd: 1 tim 35 min (från 11 år).

Jag önskar vi hade fler foton, säger Kate Mercer till sin man, Geoff, dagarna innan de ska fira sin 45:e bröllopsdag. De är ett sådant par som inte tar så mycket bilder. Kanske för att de inte har barn och barnbarn. Men hon skulle ändå vilja ha haft några nu, säger hon, av deras hundar som valpar, av när de målade huset eller andra vardagliga situationer. För det är väl allt det där som egentligen är livet?

Andrew Haighs första långfilm sedan den hjärtslitande ”Weekend” för fem år sedan (däremellan har han skapat, skrivit, regisserat och – tyvärr – lagt ner relationssåpan ”Looking”) bygger på en novell av David Constantine. Den är en av de mest exakta och otäcka berättelser man kan ta del av kring äktenskapet gråzoner och halvsanningar.

Det lilla frågetecknet som Charlotte Rampling lyckas få till i slutet av den där meningen öppnar en ravin av ångest, för hon anar att de små sakerna inte alls är livet. Att hon har förnekats livet därför att hennes man egentligen aldrig har kommit över sin första fästmö, som dog under en vandring i Alperna och nu, femtio år senare har hittats, infrusen i en glaciär.

”Min Katja”, var orden han använde när brevet kom, för att hon skulle förstå vem han talade om. Och plötsligt vill Kate inte riktigt köpa en klocka i bröllopsdagspresent åt honom för alla de bästa har en schweizisk flagga i mitten. Och på natten när Geoff är uppe på vinden och tittar på gamla bilder försöker hon vara förstående, men det är svårt. Kate börjar tro att det finns en enkel förklaring till att de inte spontant har tagit bilder av varandra i vardagen. Nämligen att deras liv tillsammans aldrig blivit riktigt verkligt, aldrig satt sig. För att hon har tillbringat 45 år i hans livslögn.

Det här är ett förkrossande intelligent och nyanserat skrivet drama på gränsen till rysare, där små skiftningar i ord och tonfall kan kullkasta en hel livshistoria. Haigh, Rampling och Courtenay lyckas skapa en trovärdig illusion av ett par som å ena sidan har haft ett långt, bra liv tillsammans, å andra sidan aldrig riktigt lärt känna varandra – utan att det ser ut som två skådespelare utan kemi. Hur de lyckas är mer än jag begriper men det är fullkomligt övertygande.

Fyrtiofem år är lång tid, men det går ändå rätt fort. Man kan skjuta upp en fråga eller tränga undan ett tvivel varje dag så länge. Tänka sig att man tar det en annan, lämpligare dag och att den kanske försvinner den av sig själv när man slutar ställa barnsliga frågor och accepterar livet som det är.

En god hustru ska göra så, menar väninnan, ta ner karlarna på jorden när de dras till döden, ödet, passionen och tala om för dem vad som verkligen är viktigt: vänner, släkt, ritualer, som att fira bröllopsdagar och så vidare. Karlarna gnäller över det på puben men sen är det de som börjar grina av sentimentalitet först.

Kate säger ingenting, men Ramplings oefterlikneliga sätt att diskret dra nacken bakåt och huvudet lite på sidan avslöjar att hon kanske inte vill vara den som förankrar mannen vid jorden längre. Tänk om det där stora verkligen finns? Ska hon inte jaga det då hon också? Och hur ska man veta vad som ligger bakom Geoffs tårar, om de nu skulle komma. Kärlek? Skuld över brist på kärlek? Sorg över ett förlorat liv? Hur ska hon veta?

Ända in i det sista ser det ut som om Haigh tänker lämna oss i ambivalens och vara så subtil att han släcker gnistan i sin egen film. Men i sista ögonblicket, sista bilden till och med, fångar han upp den och gör ett val.

Ett jävligt bra val som ger det starkast tänkbara slutet. Sådant är väldigt ovanligt.

Se mer. Tre starka dramer med Charlotte Rampling:

”Mot södern” (2005)

”Under sanden” (2000)

”Nattportieren (1974)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.