Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Agnès Vardas ”Faces, places” är en hyllning till fantasin

Foto: Folkets bio

Agnès Vardas lyckorusiga ”Faces, places" är en sagolik och smart hyllning till fantasin. Helena Lindblad låter sig bländas av den ikoniska franska filmregissören. 

4

Dokumentär

”Faces, places”

Regi, manus: Agnès Varda, JR

Medverkande: Agnès Varda, JR m fl. Längd: 1 tim 29 min (barntillåten) Språk: franska.

När Agnès Varda tog emot en heders-Oscar i november, tävlade halva Hollywood om att hylla den lilla sköra men skarpa damen som firade med en rejäl svängom på scenen tillsammans med Angelina Jolie. 

Många såg genuint lyckliga ut när de pratade om Varda, från Steven Spielberg till Sofia Coppola, Jessica Chastain och ”Call me by your name”-regissören Luca Guadagnino. För att nämna några.

Den numera snart 90-åriga regissören har inte alltid fått den kredd hon verkligen förtjänar. Franska nya vågens affischnamn som Truffaut, Godard, Resnais och Chabrol är betydligt mer kända, samtidigt som Vardas debutfilm ”La Pointe-Courte” (1955) och genombrottsfilm ”Cléo från 5 till 7” (1962) är oundgängliga titlar i den historieskrivningen. 

Agnès Varda: ”Att göra film är en lek” 

Medan hennes banbrytande generationskamrater i princip har tystnat så är Varda fortfarande kvar, mitt i steget, mitt i lusten att fortsätta skapa.  

Hela hennes vindlande karriär är som ett ode till den upptäckarlusta som präglade Nya vågen. Här finns experimentella långfilmer med svenskkoppling som ”Les créatures” (med Eva Dahlbeck på rollistan), den starkt socialpolitiska 80-talsfilmen ”Vagabond” som skildrade hemlöshet långt innan det blev ett begrepp, liksom dokumentärer om allt möjligt – från de amerikanska Svarta pantrarna och det revolutionära Kuba till muralkonst i LA,  maken Jacques Demys filmskapande och en uppdiktad biografi om Jane Birkin. 

Hennes nya film, den Oscarsnominerade dokumentären ”Faces, places” (”Visages, villages”), som Varda gjort tillsammans med den nästan sextio år yngre kollegan JR, är på många sätt en kongenial sammanfattning av hennes konstnärskap. En nyfiken, engagerad och fantasifull roadmovie på franska landsbygden där verklighet och fantasi smälter samman.

Varda och JR är lite som två seriefigurer. En supergumma inlindad i brokigt blommiga lager-på-lager-kläder och med sin karaktäristiska, tvåfärgade mössfrisyr. En lång drasut i jazzhatt och solglasögon som är känd för klistra upp uppförstorade jättebilder runt om i världen.

De är så coola ihop att det först nästan känns för kalkylerat. Ändå är det omöjligt att inte falla pladask för det här färgstarka generationsmötet som innehåller förälskelsens alla stadier: spegling, känslan av själarnas möte och så en lätt tillnyktring med viss irritation på köpet. 

Vardas kamp för att få JR att ta av sig sina skyddande glasögon löper som en röd tråd genom filmen – och speglas i klipp från den gamla stumfilmspastisch som Varda en gång gjorde med vännen Jean-Luc Godard och hans musa Anna Karina, där hon faktiskt lyckas få regigiganten att ta av sina eviga solglasögon.

”Faces, places” anknyter till Vardas senare och delvis självbiografiska dokumentärer som ”Efterskörd” (2000) och ”Agnès stränder” (2008). Det hon vill är att återigen åka ut och möta människor som jobbar, lyssna till deras levnadsberättelser, kanske också skildra det Frankrike som medierna gärna skildrar som ockuperat av Nationella fronten, men som Varda och JR upplever bortom de politiska slagorden. 

Filmrecension: ”Agnès stränder” 

De åker runt i JR:s fantasifulla fotoautomat i skåpbilsformat; plåtar och förevigar. Duon tar sig till ett nedlagt gruvarbetardistrikt, möter alternativa getbönder som vägrar bränna bort djurens horn och hänger med militanta hamnarbetare i söder. Därnere tar Varda över och får JR att fotografera och förstora fruarna istället för männen, i en grandios feministisk gest.

Hennes förflutna som fotograf gör sig hela tiden påmint. De passerar vännen Nathalie Sarrautes hemby, lägger en sten på Henri Cartier-Bressons grav och återvänder till stranden där hon plåtade den provokativa fotografen Guy Bourdin som naken ung valp. Ett besök hos Jean-Luc Godard – som Varda först kärleksfullt kallar "filosof och ensamvarg" och sen för ”usel hund” – slutar i en slags smärtsam konstnärlig förnedring.

Men även detta nederlag förvandlar Varda, ömsint stöttad av sin unga kumpan, till en glimrande arbetsseger. Hollywoodstjärnorna har rätt. ”Faces, places" är årets lyckligaste film, ett sagolikt och underfundig ode till fantasin och konsten att leva sitt liv fullt ut. 

Se mer – tre filmer av JR: ”Women are heroes” (2010), ”Les bosquets” (2015), ”Ellis” (2015) med Robert de Niro.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.