Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-akut-bill-skarsgard-brist-idet-kapitel-2/

Filmrecensioner

Filmrecension: Akut Bill Skarsgård-brist i ”Det kapitel 2”

Bill Skarsgård som Pennywise i ”Det Kapitel 2”. Foto: Courtesy of Warner Bros. Pictures

Bill Skarsgård får alldeles för lite utrymme i den snygga men roderlösa ”Det”-uppföljaren. Hans onda clown sätter ensam oss i kontakt med den zon av barnslig skuld, ångest och utanförskap där skräcken bor och växer, skriver Kerstin Gezelius.

Många är kallade, få är utvalda. Stephen King är den överlägset mest filmade romanförfattaren någonsin. Själv är han nöjd med en bråkdel av resultaten. I ”Det - Kapitel 2”, fortsättningen på storbudgetsatsningen från 2017, gör han en – som vanligt lysande – liten cameo som antikhandlare. 

Man får anta att det betyder att King har välsignat Andy Muschiettis tolkning av skräckromanen från 1989. Han lär å andra sidan ha tyckt väldigt illa om Stanley Kubricks ”The shining”. Så vad vet författare?

”Det” och ”Det – Kapitel 2” handlar om den lilla staden Derry där clownen Pennywise dyker upp var 27:e år och slukar barn. Eller drar ner dem till en underjordisk tillvaro i kloakerna där ”alla flyter”.  Exakt vilket, eller vem Pennywise är, kan man aldrig sätta fingret på. 

Han ska föreställa en manifestation av skräck som byter form efter person. Franklin D Roosevelts berömda citat ”Nothing to fear but fear itself” hade kunnat vara en bra tagline. Om nu manusförfattare och regissör hade lyckats fånga in den känslan: rädsla. Det gör de nästan aldrig. Manifestationerna av rädsla tar allt syre och själva känslan löses upp i en vacker dröm av specialeffekter, magnifika blodbad och fantasifulla och ibland – men alltför sällan – komiska hallucinationer.

Läs mer: Bill Skarsgård om att spela ond clown 

I ”Det” är det ett åttiotal och barnen – ett charmigt gäng som kallar sig losers – slåss själva mot den onda clownen. I kapitel två har det gått 27 år, barnen är vuxna och spridda över kontinenten men har svurit en ed att samlas till den sista striden när Pennywise ska förgöras för gott. Förgöra rädsla för gott? Det låter alldeles för mycket som en barnkammarfantasi för att vara King. 

Och det är här ”Det – Kapitel 2” har allvarliga problem. Den vill passa barn och vuxna; ironiska och icke-ironiska generationer; kännare av skräckfilmer och noviser; de som kan den första ”It” från 1990 på sina fem fingrar och de som aldrig har mött Pennywise i någon form; B-filmsälskare och A-filmskonnässörer. Till slut blir själva filmen en oformlig clown som vill ha allas kärlek.

Den stjärnspäckade ensemblen rör sig obekvämt mellan ångestfylld vuxenproblematik och mysiga ungdomsfilmsplattityder och slutet - eller sluten, snarare för de pågår i oändlighet - är parodiskt utslätade med så många lager livsvisdomar att man inte får med sig en enda hem.

Det verkligt sorgliga är att Muschietti har ett suveränt vapen som han använder alldeles för lite: Bill Skarsgård som Pennywise. I de få scener där han får tala och skrämma med ord, blickar och leenden i stället för med bombastiska effekter får man en liten aning om vad ”Det” egentligen är. 

Skarsgård ensam sätter oss i kontakt med den zon av barnslig skuld, ångest och utanförskap där skräcken bor och växer. Utan det finns varken roder eller köl. Bara en flummig, om än väldigt snygg, tripp ut i ingenting.

Se mer. Tre andra Stephen King-filmatiseringar med feeling: ”Carrie” (1976), ”Christine” (1983) och ”Children of the Corn” (1984).

Läs fler filmrecensioner i DN.