Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Al Gore i känslostark uppföljare om global uppvärmning

I sin uppföljare spelar Al Gore huvudrollen, men lösningarna han presenterar känns lite för enkla, tycker DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther.
I sin uppföljare spelar Al Gore huvudrollen, men lösningarna han presenterar känns lite för enkla, tycker DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther. Other: Jensen Walker

Maria Gunther om ”En obekväm uppföljare”.

3

Dokumentär

”En obekväm uppföljare”

Regi: Bonni Cohen, Jon Shenk

Manus: Al Gore m fl. Medverkande: Al Gore, George W Bush, Angela Merkel m fl. Längd: 1 tim 40 min (från 11 år). Språk: engelska.

”Vi måste sluta illustrera med isbjörnar. Folk bryr sig inte om isbjörnar. Vi måste visa att klimatförändringarna handlar om människor”, sa en klimatforskare till mig häromåret.

Det har Al Gore förstått. Hans nya film, ”En obekväm uppföljare”, börjar med närbilder på Grönlands smältande is. Men han blir inte kvar länge norr om polcirkeln. ”Vart tar vattnet från Grönlandsisen vägen?” frågar han. ”Det hamnar i Florida!”

Och sedan står han, med vadarstövlarna på, mitt på en översvämmad gata i Miami Beach.

Resten av filmen handlar, klokt nog, om hur det varmare klimatet påverkar oss människor, även amerikaner. Den Oscarsbelönade ”En obekväm sanning” från 2006 har kallats för en filmad Powerpoint-presentation. En del Powerpoint-bilder blir det även i den nya filmen, som hur hela temperaturkurvan har flyttats, och det extrema har blivit det nya normala. Några poänger upprepas, fast på nya, hoppfullare sätt.

Men det som gör budskapet påtagligt är bilderna på människor. En indisk kvinna som faller på en glödhet gata när hennes sandaler har fastnat i den smältande asfalten. Någon som sitter fast under ytan i våldsamt forsande vatten och måste skäras loss med kniv. En filippinsk man som börjar gråta när han berättar om alla de döda kropparna efter tyfonen Haiyan 2013.

Som biopublik känner vi klimatförändringarna in på bara huden. Vi får också återuppleva glädjen när klimatavtalet undertecknades i Paris i december 2015, och påminnas om hur hoppfull världen kändes då.

Men framför allt handlar filmen om Al Gore själv. Kameran följer honom tätt i hälarna när han vinglar nära en glaciärspricka, vrider ur sina dyblöta strumpor inför en föreläsning, förhandlar med motsträviga indier eller visar minnen från presidentvalskampanjen 2000 i sitt barndomshem.

Några saker provocerar mig. Som hur allt hårt arbete av så många engagerade förhandlare för att få ihop Parisavtalet reduceras till något som Al Gore löser själv, genom ett smart telefonsamtal från sitt hotellrum. Eller att Christiana Figueres, huvudsekreterare vid förhandlingarna, kort och gott presenteras som ”en tidigare elev” till Al Gore.

Lösningarna han presenterar är också lite för enkla. Han hoppar över behovet av att ändra livsstil, resa och konsumera mindre och byta matvanor. Allt handlar bara om att ersätta kol och olja med förnybara energikällor – och att rösta på rätt politiker.

Flera gånger under filmen får Al Gore frågan om han tänker återvända till politiken. Han svarar bara att han är en ”recovering politician”, som en nykter alkoholist, och att sannolikheten för återfall blir mindre ju längre tiden går. Men han säger inte nej.

Jag skulle inte bli förvånad om detta är början på Al Gores presidentvalskampanj till år 2020.

Se mer:

Tre andra klimatångestdokumentärer att hålla utkik efter: ”Time to choose” (2015), ”The age of consequences” (2016), ”The future of energy” (2016).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.