Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-and-then-we-danced-ar-berusande-och-dansant-karleksdramatik/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”And then we danced” är berusande och dansant kärleksdramatik

Bild 1 av 3 Bachi Valishvili och Levan Gelbakhiani i ”And then we danced”.
Foto: Lisabi Fridell
Bild 2 av 3 ”And then we danced”
Foto: Triart
Bild 3 av 3 Levan Gelbakhiani som Merad i ”And then we danced”.
Foto: Anka Gujabidze

Levan Akins passionerade ”And then we danced” är ett laddat och rytmiskt kärleksdrama som utspelar sig i Georgiens homofoba dansvärld. Helena Lindblad gör en spontan liten lyckodans för Sveriges officiella Oscarsbidrag.  

Då och då, men jäkligt sällan, ser man en film som får en att hisna, blunda, rasa, sittdansa, drabbas av akut reslusta och jubla under 100 förbiilande minuter. Så är det med ”And then we danced”. Den svenska regissören Levan Akin, med rötter i Georgien, har efter två lite mer sökande filmer i Sverige (”Katinkas kalas”, ”Cirkeln”) hittat en laddad historia, en exotisk miljö och ett flytande formspråk som matchar varandra nära nog perfekt.

Grundelementen finns i andra filmer som utspelar sig i dansvärlden - särskilt den klassiska - som benhård konkurrens, auktoritära ledare, värkande fötter och explicita passioner. Även om storyn inte är så originell har ”And then we danced”, som helt utspelar sig i Georgien, ändå en urstark egen röst när den berättar om den unge dansaren Merabs oväntade förälskelse i konkurrenten och nykomlingen Irakli (Bachi Valishvili). En uppflammande passion som leder till en våldsam konfrontation med en maskulinitetskult som i filmen odlas på den georgiska nationalscenen i huvudstaden Tbilisi.

Läs intervju med Levan Akin  

Merab, spelad av naturbegåvningen Levan Gelbakhiani, bär filmen på sina späda, spända axlar. Allt som händer, händer också i hans ansikte. Den tidigare oprövade aktören gestaltar känsligt alla huvudpersonens inneboende konflikter; Merab vill nå en så hög position som möjligt för sin egen och familjens skull, trots att han hela tiden anklagas för att vara för feminin för att passa in. Han vill desperat få älska Irakli, trots att det äventyrar både karriär, ekonomi, status och det trygga förhållandet till danspartnern Mary (Ana Javakishvili).

Dansscenerna i filmen är uttrycksfulla och den traditionella georgiska dansens rörelser fascinerande, men det är i förälskelse- och kärleksscenerna som ”And then we danced” blommar upp. Där flyter den georgiska musiken över i svenska popkultursuccéer som ger känslostormarna en universell karaktär. Merabs berusade efterfestdans till Robynlåten ”Honey”, där han uppvaktar Irakli med kärlek i varje svepande, bugande rörelse, är en magisk scen.

Men även mer prosaiska ögonblick, som skildrar hans svårhanterliga vardag, har stor lyster. Flödande, böjliga kamerarörelse fångar vackert in ett höstigt Tbilisi och de torra gyllenorange löv som pryder utsidan av det fattiga hyreshuset där ynglingen generationsbor med mormor, mamma och den slarvige storebrodern David. Komplexa familjerelationer antyds, som att de frånskilda föräldrar också har ett förflutet som dansare, men är alltför skissartade för att kännas helt nödvändiga.

De många undergångsromantiska scenerna från vackert förfallna hus och lägenheter i och utanför staden blir effektiva kulisser till det laddade kärleksdramat som böljar mellan extas och katastrof. De färgstarka miljöerna och de karismatiska skådespelarna är förstås tacksamma, men Lisabi Fridells målande foto (hon har tidigare gjort Ester Martin Bergsmarks ”Nånting måste gå sönder”) är en särskild superkraft i ”And then we danced”. Hela filmen i sig är en häftig legering av estetik och politik. En hoppingivande energikick utan tillsatt socker.

Se mer. Tre andra filmer som utspelar sig i Georgien: ”Far till en soldat” (1964),  ”Mandarinodlaren” (2013), ”The trader” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN.