När presidenten sånär stryker med i ett attentat dör hela säkerhetsstyrkan - utom Mike Banning (Gerard Butler). 

Attentatsmännen har lagt upp det så att Mike ska bli misstänkt. Han måste fly från FBI för att rentvå sig själv. Och rädda presidenten. Och avstyra ett tredje världskrig.

Den tredje Mike Banningfilmen är ett stycke gammaldags, gedigen B-action. Ingen ödslar energi på att försöka sätta minsta krusidull på utförandet.

Filmen sammanfattas i inledningen: alla dör utom Gerard Butler. I de återkommande eldstriderna är det som om bara Butlers vapen fungerar. Den privatarmé som gjort allt för att sätta dit honom börjar strax jaga honom för att döda honom - nej, jag fattar inte heller varför - men efter ett tag står det klart att de till tänderna rustade mannarnas kulor helt enkelt inte tar på Gerard Butler. 

Tjugo man kan tömma magasinen mot honom. Allt de får från Gerard är ett ”Shit!” när han kastar sig i skydd. Gerard Butler själv, däremot, kan anordna blodbad bara han har sina nävar och ett hörn att lurigt gömma sig bakom.

Dialogen är en fin kollektion av exempel på actiongenrens sätt att låta skådespelare ryta totalt onödiga instruktioner som om de vore hyperviktiga kommandon. Den kvinnliga chefen för FBI-eliten får veta att några i styrkan hittat ett misstänkt övergivet fordon:

- Säg åt dem att inte röra något förrän vårt team är där!

Ja, säg åt de topptränade agenterna att inte röra, för allt i världen!

Fast den genomkorrupta, hjärtlösa skurken har faktiskt en bra psykopatreplik. Han fäller den när han ska sätta en sista kula i ovannämnda FBI-are, som ligger skadad på marken:

- Jag är vad jag är.

Kunde vara ”Angel has fallen” själv som talade.

Se mer. Tre andra filmer med presidenter i fara: ”I skottlinjen” (1993), ”Mars attacks!” (1996), ”Air Force One” (1997).

Läs fler filmrecensioner i DN