Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 13:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-anglalik-sadist-i-argentinska-el-angel/

Filmrecensioner

Filmrecension: Änglalik sadist i argentinska ”El angel”

Bild 1 av 3 Lorenzo Ferro i ”El angel”
Foto: Marcos Ludevid
Bild 2 av 3 ”El angel”
Foto: Marcos Ludevid
Bild 3 av 3 ”El angel”
Foto: Marcos Ludevid

Han kallades ”Dödsängeln” i medierna. Verklighetsbaserade ”El angel” skildrar ynglingen som såg ut som en bokmärkesängel men seriemördade och plågade offer i 70-talets Argentina. Snyggt men ytligt och förgudande, skriver Mårten Blomkvist.

Rätta artikel

I inledningen till ”El Angel” kommer en yngling mot oss på trottoaren i ett villakvarter i Buenos Aires 1971. Han tar ett snabbt skutt över staketet till ett flott hus och så hör vi berättarrösten: ”Jag är född till tjuv.”

Om inte annat så har ”El Angel” chutzpah, fräckhet. Få filmintresserade missar anspelningen på början av Martin Scorseses ”Maffiabröder” (1990): ”Så länge jag kan minnas har jag velat bli en gangster.” Den är en klassiker i genren verkliga gangsterporträtt. I jämförelse med den är ”El Angel” en flugviktare. I sin huvudrollsinnehavare har den viss valpig charm, men den ska för Guds skull inte upp i ringen för en match mot ”Maffiabröder”.

”Ängeln” eller ”Dödsängeln” var vad de argentinska tidningarna kallade Carlos Puch. Han hade elva liv på sitt samvete när polisen grep honom 1972. Puch var bara 20, kom från ett ordnat hem, såg ut som en bokmärkesängel, och hade inga spärrar när det kom till att plåga och döda.

Än sen då? Ja, just det. Problemet med ”El Angel” är att den inte ger något svar på den frågan.

Läs intervju med regissören Luis Ortega 

”El angel” Foto: Edge

Regissören Luis Ortega är fixerad vid ytan. Det blir många närbilder på Lorenzo Ferros sensuella läppar, ett återkommande intresse för spänningarna som uppstår kring honom. Män och kvinnor lockas. Carlos och hans kumpan Ramon (Chino Darin, son till stjärnan Ricardo Darin) praktiskt taget slickar sig om munnen när de ser på varandra, men ska det bli mer än lek av attraktionen?

Ortega drar ut på svaret så länge han kan. På ett ”Döden i Venedig”-artat sätt iakttar han den unga skönheten, vars personliga lust tycks nästan helt knuten till brott, medan hans sexualitet förefaller vara ett mysterium även för honom själv. Kattlikt glider Carlos om natten kring i juvelerarbutiker, eller utforskar på dagtid lyxvillor, där han tar sig en whisky och fyller fickorna med nipper.

Det är svårt att se annat syfte med ”El Angel” än förgudning. Man saknar dubbelheten som kan göra en bild av ung grymhet intressant, som i Stanley Kubricks ”Clockwork Orange” (1971), eller Claire Denis ännu mer ”El Angel”-lika ”Jag är inte sömnig” (1994).

Kollar man Puch i Wikipedia förstärks intrycket av att Ortega ger en tvättad bild av sin huvudperson: han och kompanjonen samarbetade också vid våldtäkter. De slutade med att Puch sköt offren. Sådana vidrigheter syns inte i filmen. Ortega vill inte framställa Puch som en så att säga aktiv sadist, mer som en sorts moraliskt neutrum.

Det är mer säljbart. ”El Angel” är snygg och fotograferad med miljökänsla. Men med detta mördarporträtt framstår Ortega mer som en photoshoppare än som en regissör.

Se mer. Tre andra verklighetsbaserade filmer om relationer sammanflätade med brott: ”Repet” (1948), ”Bonnie och Clyde” (1967), ”En satans eftermiddag” (1975).

Läs fler filmrecensioner i DN