Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 18:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-aniara-en-hudnara-och-stilfull-undergangsvision/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Aniara” en hudnära och stilfull undergångsvision

Emelie Jonsson som den unga Mima-roben i ”Aniara”. Filmen tävlar om årets Nordic dragon award, som delas ut i morgon på Göteborgs filmfestival. Foto: SF

Historiens första filmatisering av Harry Martinsons ”Aniara” imponerar. Med enkla medel har regiduon Pella Kågerman och Hugo Lilja skapat en känslostark undergångssaga i något som liknar en uppiffad Finlandsfärja i rymden.

Helena Lindblad
Rätta artikel

Den katastrofala kollisionen mellan ”goldondern” Aniara, kulturens mest berömda räddningsfarkost, och en interstellär stensvärm ekar genom historien. 

Det gigantiska rymdskeppet som kastas ur kurs och börjar driva ut i det stora intet har fått kanalisera och symbolisera mycket existentiell ångest i olika konstformer. 

Harry Martinsons lyriska undergångssaga ”Aniara: en revy om människan i tid och rum” har sedan 50-talet förvandlats till opera, balett, konserter, scenmonologer och musikal. Den har inspirerat dödsmetallare, förvandlats till offentlig konst och till och med blivit en seriebok.

Den första spelfilmen baserad på ”Aniara” undviker skönt nog de stora gesterna och de högspända tilltalen. Regiduon Pella Kågerman och Hugo Lilja iscensätter beundransvärt lugnt och effektivt sin lågbudgeterade undergångsvision i prosaiska miljöer. Tänk en scenografisk mix mellan ett nyrenoverat blänkande shopping-mekka och en uppiffad Finlandsfärja.

De tusentals emigranterna som inledningsvis bordar Aniara, många brännskadade, lämnar en härjad planet för att söka sig en ny framtid på Mars. Ett snabbcollage av katastrofbilder anger brådskan. 

Den traumatiserade skaran lugnas av en uppsjö av butiker,  mjuka heltäckningsmattor, infällda belysningar, nattklubbar och lekrum. Störst tröst finns hos Miman, den märkliga blandningen av högteknologisk datorhjärna och gudabenådat väsen som lagrat allas minnesbilder av den gamla goda moder jord.

Mimaroben, Mimans skötare, blir vår ledsagare ut på ”Aniaras” sluttande plan. Kriser, kulter och kaos avlöser varandra i en enda lång dödsdans under ett blågrått elektriskt ljus. Hett uppflammande hopp blandas med kall fatalism. Det är en hård men också oväntat hudnära och känslostark katastrofskildring utan effektsökeri.

Läs en intervju med Pella Kågerman och Hugo Lilja om konsten att filmatisera ”Aniara” 

Den kongenialt återhållna elektroniska musiken, utan några som helst operamässiga gester, fungerar väldigt fint ihop med bilderna. Den vardagsbetonade dialogen får vid några få laddade tillfällen ett lyriskt inspel hämtat från originaltexten med dess rymdslang, vilket skapar snygg konstrastverkan.

Emelie Jonsson gör en avväpnande tolkning av den unga Mimaroben som hela tiden desperat vårdar sitt hopp och odlar sin förmåga att älska. Anneli Martini är salt och underhållande i rollen som hennes motsats, den illusionslösa astronomen Roberta. ”Människor har aldrig imponerat på mig”, konstaterar den äldre kvinnan kallt.

Arvin Kananian spelar i sin tur rymdbossen Chefone som gymmar bort sin ångest med imponerande iskyla. Men rollfigurerna är i övrigt lite väl anonyma, vilket förblir ”Aniaras” största svaghet.

Det är en hård men också oväntat hudnära och känslostark katastrofskildring utan effektsökeri.

”Men snart går larmet. Klockorna förkunna // att sagans bilder är förbihunna // av syner här som ångesten upptänder”, diktade Martinson på sin tid driven av skräck för kärnvapenkrig och för begynnande miljöförstöring.

I dag har klimatlarmet gått för länge sedan. I ett visst mörkt framtidsscenario är vi alla i dag passagerare ombord på sarkofagen Aniara, på väg mot vår undergång – något som det här dramat stillfullt men rätt ångestskapande påminner om.

Se mer. Tre andra djupt existentiella science fiction-filmer: ”År 2001: Ett rymdäventyr” (1968), ”Interstellar” (2014), ”Arrival” (2016).

Läs fler av DN:s filmrecensioner här.