Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-animerade-en-dag-till-att-leva-gor-ryszard-kapuscinski-till-hjalte/

Filmrecensioner

Filmrecension: Animerade ”En dag till att leva” gör Ryszard Kapuscinski till hjälte

Krigsreportern Ryszard Kapuscinski har huvudrollen i en prisad animerad film. Foto: Edge Entertainment

Ryszard Kapuscinski var på plats när Angola kastade av sig sitt koloniala ok under blodiga strider. Animerade ”En dag till att leva” skildrar den polske mästerreportern in action med ett starkt och egensinnigt uttryck.

Rätta artikel

”Confusao!”. ”Förvirring!”. Utropet möter gång på gång den polske journalisten Ryszard Kapuscinski när han 1975 landar i Angolas huvudstad Luanda. Portugiserna är på väg att lämna sin koloni på vilket sätt de kan. Luanda präglas av rykten, gatustrider och ett allt värre sönderfall.

”Ju rikare portugiser, desto större bagage”, rapporterar Kapuscinski torrt i sin bok ”En dag till att leva” när han året efter frigörelsen sammanfattar sina tre månader i inbördeskrigets Angola. Ett krig som skulle komma att vara i ytterligare 25 år. Det var ingalunda en smärtfri kolonial frigörelse, utan precis som alla andra en omedelbar världspolitisk spelplats.

Hur i all världen skulle man kunna forma Kapuscinskis personliga erfarenheter annat än till denna kalejdoskopiska animerade film med inskjutna dokumentära bilder? Det har blivit en krigsfilm med antikrigsbudskap – nyligen belönad med det europeiska filmpriset som bästa animerade film. 

Den är givetvis en hyllning till Kapuscinski där han kämpar med telexsändningarna hem, kedjeröker och med risk för livet tar sig till den södra fronten där inbördesstriderna är särskilt blodiga mellan kommunistiska MPLA och CIA-understödda UNITA medan sydafrikanska trupper mobiliserar för invasion med hotet om att upprätta ännu en apartheidstat i Angola. 

Han är otvetydigt ett slags hjälte, som övervinner ensamheten, den egna dödsskräcken för att skildra detta ”smutsiga, envisa och grymma” krig, så fyllt av ideologiska abstraktioner och ständigt skiftande frontlinjer. Ett felaktigt hälsningsord vid vägspärrarna kunde leda till omedelbar avrättning. 

Kapuscinski tvekar med svaret, men förnekar till sist. Han har motvilligt tagit ställning.

Likt två animerade föregångare i Ari Folmans ”Waltz with Bashir” (2008) och Marjane Satrapis ”Persepolis” (2007) har filmen hittat sitt eget uttryck, inte minst när det kommer till våldsutbrotten då hela duken fylls av flygande mardrömslika explosioner av blodrött splitter eller endast flugornas ihärdiga surrande ackompanjerar liken vid vägkanten.

Det har redan påpekats att Kapuscinski under sin långa lysande karriär någon gång laborerade med sanningen. Så gör också filmskaparna. Exempelvis räddades han aldrig av den unga vackra och hjältemodiga MPLA-soldaten Carlota, som förekommer i både journalfilmer och som animation när Kapuscinski hamnat i allvarligt trångmål. Men Farrusco mötte han, den portugisiska fallskärmsjägaren som hoppade av sitt elitförband för att strida på MPLA:s sida och som med en handfull män höll stånd i söder.

Man kan säga att de första månaderna av Angolas självständighet och inbördeskriget filtrerats dubbelt, först genom Kapuscinskis ovanligt personliga vittnesmål, därpå genom filmarnas dramaturgiskt koncentrerade sammandrag av det, som för att åtminstone delvis råda bot på åskådarens ”confusao”.

Däremot är både Kapuscinski och filmarna uppriktiga om det journalistiska dilemma som uppstod vid telexmaskinen i det ruffiga hotellrummet i Luanda när hans hemmaredaktion begärde ett klargörande om verkligen kubanska trupper (Sovjetunionen hade redan vägrat all hjälp) kommit till MPLA:s bistånd, medan sydafrikanska tanks rullar in och helikoptrar gått till luftattack.

Kapuscinski tvekar med svaret, men förnekar till sist. Han har motvilligt tagit ställning. Flygbladen singlar ner över Luandas folktomma gator, på redden ligger vraket av fartyget Marx. I de sentida intervjuerna, skickligt infogade i det animerade där och då, bekräftas inbördeskrigets outplånliga spår och reflekteras över dess offer. Det är både spännande och uppfordrande.

Se mer. Tre andra filmer om motsättningar på den afrikanska kontinenten: ”Hotell Rwanda” (2004), ”White material” (2009) ”The train of salt and sugar” (2016).