Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-apollo-11-en-renodlad-hjaltesaga-om-manlandningen/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Apollo 11” en renodlad hjältesaga om månlandningen

”Apollo 11”

Dokumentären ”Apollo 11” samlar nyupptäckta filmbilder och ljudupptagningar från den första landstigningen på månen, det stora steget för mänskligheten som firar 50 år. En renodlad hjältesaga ur verkligheten, skriver Eva af Geijerstam.

2019 är i sanning jubileernas år. Landstigningen i Normandie under andra världskriget fyller 75 år. Woodstockfestivalens tre dagar av ”fred och musik” firar 50 år.  Berlinmuren föll för 30 år sen. Och strax firar Kina 70 år sen folkrepublikens grundande.

Den första landstigningen på månen fyller också ett halvsekel om nu detta faktum förbigått någon under den gångna sommaren, då tv-tablåerna fyllts av minnesprogram. Människans vilja och möjligheter att fästa minnet vid tydliga historiska märkesdatum tycks omättlig. Längre processer är svårare att bestämma, såsom ett liv förhåller sig till en födelsedag, ungefär.

Todd Douglas Millers dokumentärfilm ”Apollo 11” måste vara den slutgiltiga hyllningen till den väldiga ekonomiska, tekniska och mänskliga satsning som kulminerade i de förlösande orden ”The Eagle has landed”. Och förstås i Neil Armstrongs klassiska ord ”ett litet steg för en människa, ett jättekliv för mänskligheten”

Till sitt förfogande har Miller haft en närmast oöverskådlig massa av tidigare outnyttjade ljudinspelningar och bilder: de tre astronauterna ombord övervakades, mättes och dokumenterades av en mängd kameror, mikrofoner och mätverktyg.  Allt kontrollerat av observatörsraderna på jorden i Texas och Florida.

Redan inledningsbilden ger en antydan om projektets dimensioner, när en gigantisk maskin fraktar bärraketen till avskjutningsrampen vid Kennedy Space Center. Längst ner vid de väldiga rullande larvfötterna skymtar en i jämförelse mycket, mycket liten människa.

Det kommer fler förhållandevis dramatiska bilder av människans litenhet, som astronauternas hissfärd längs den hundra meter höga bärraketen till den lilla månlandaren. Eller som när nedräkningen redan börjat och människomassorna samlats med sina kameror för att på behörigt avstånd bevittna uppskjutningen. Det är något mankemang med en nödvändig ventil och några tekniker jobbar på en lösning medan klockan tickar.

Det är inte den enda nedräkningen i ”Apollo 11”, den som vi känner igen från oräkneliga actionfilmer innan bomben briserar. Men här är det som det heter ”på riktigt”.  Allt måste stämma, från den flera dygn långa färden till månen, cirkelbanan kring månen, landningen och inte minst återfärden till jorden. Det är imponerande, visst, inte minst med tanke på dåtidens begränsade datorkapacitet.

I mellanrummen förnöjer vardagliga meningsutbyten mellan rymdkontrollen i Houston och de tre astronauterna – och den besvikelse som antyds när Apollos pågående färd inte längre toppar nyhetssändningarna utan får ge plats för Ted Kennedys olycka i Chappaquiddick då hans passagerare Mary Ann Kopechne dog.

USA:s kraftigt upptrappade krig i Vietnam, som inom bara ett par år skulle sätta ekonomiskt stopp för vidare rymdäventyr nämns bara helt kort.

”Apollo 11” är en renodlad hjältehistoria ur verkligheten liksom en propagandaseger. För en gångs skull också med namngivning av de många jordbundna som utgjorde själva förutsättningen för den lyckosamma utgången.

Det tackar vi för.

Se mer. Tre långfilmer om rymdresor: konspirationsthrillern ”Capricorn one” (1977), actiondramat ”Apollo 13” (1995) och ”First Man” (om månlandningen, 2018).