Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Barndom” – poetiskt om livet som sexåring

Eva af Geijerstam har sett ”Barndom” av Margreth Olin.

4

Dokumentär

”Barndom”

Regi, manus: Margreth Olin

Längd: 1 tim 19 min (barntillåten). Språk: norska.

Myror smakar citron. Snö kan förvandlas till tuggummi. Skåla kan man göra med sand. Ormbunkar fungerar utmärkt som mössa.

Allt det och mer därtill kan man förstå av norska Margreth Olins nya dokumentär ”Barndom”.

Tillsammans med fotografen Øystein Mamen följer hon en grupp barn under ett år på den antroposofiska förskolan Aurora på Nesodden söder om Oslo.

Det är en närmast utopiskt konfliktfri tillvaro där naturen och den skapande leken står i centrum, långt bortom alltför stora larmande barngrupper och i motsatt ordning för få vuxna som tar hand om dem.

I synnerhet ägnar sig ”Barndom” åt sexåringarna och deras milt pedagogiska fadersfigur Kristofer, som förser dem med knivar så de själva kan barka käpparna till käpphästar, eller med hyvel för att jämna av brädorna till styltor.

På Aurora finns inte en färdig plastleksak i sikte.

Sakta, poetiskt men påfallande osentimentalt växer individerna fram i ”sexårsklubben” som efter årets slut och sommarens utbrott ska börja i den ”riktiga” skolan.

Margreth Olin intresserar sig inte öppet för förskolan som institution, men som en underliggande stark ton ligger ändå hennes idé om att leken kommer på mellanhand i dagens syn på att barns fostran ska göra dem till framtida effektiva produktionsenheter.

Det gör ”Barndom” till betydligt mer än den bagatell man tycker sig se vid första påseendet.

Så går året, med luciatåg och julspel, påskharens besök, observationer i blåmesarnas bo med påföljande begravning av de åtta ungarna när föräldrarna försvunnit, äggkläckning av förskolans egna kycklingar – och till sist avskedet när sexåringarna hämtas av sina föräldrar för sista gången.

Barnens omgivande verklighet har annars inget utrymme, utan sipprar bara in med obönhörlig logik i leken. Där förekommer både zombier, fylla, pengar, förstörelselusta, imitation av tv:s matlagningsprogram, miljöförstöring; allt i barnens bearbetning av sina erfarenheter.

Det är stundtals både roligt och starkt gripande, fångat i mycket talande och vackra bilder.

Som en symbolladdad bild av barndomen som är på väg att ta slut är den jublande bilden av en av dem, Ludvig, på styltorna: ”Jag tog tio steg! Jag märkte aldrig att Kristofer släppte taget!”

Och man undrar givetvis – faktiskt det bästa betyg man kan ge ”Barndom” – hur gick det sen för Ludvig och alla de andra?

Se mer:

Tre andra filmer av Margreth Olin: ”De mjuka händerna” (1998), ”Kroppen min” (2003), ”Engelen” (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.