Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 11:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-blinded-by-the-light-om-karlek-och-uppror-med-bruce-springsteen-i-lurarna/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Blinded by the light” om kärlek och uppror med Bruce Springsteen i lurarna

Vivek Kalra och Kit Reeve i ”Blinded by the light”. Foto: NICK WALL

För den unge pakistanskättade Javed är Bruce Springsteens låtar lika med livskraft, han får skjuts i stegen av Bossen. ”Blinded by the light” lyckas snyggt kombinera filmisk sentimentalitet med en skarp blick för rasism och generationsmotsättningar.

Året är 1987 i Margaret Thatchers Storbritannien och Pet Shop Boys ”It’s a sin” dånar på ljudspåret. Javeds bästa kompis Matt struntar i skolan för att jaga popdrömmen och förklarar att framtiden tillhör synten. Själv bär Javed föräldrarnas tunga förväntningar på sina axlar och behöver musik som kan ackompanjera ett utbrytningsförsök, med texter som rymmer längtan och motståndskraft. Entré Bruce Springsteen.

Jo, visst är ”Blinded by the light” en film som ställer lättsinnig popmusik mot djuptänkta gitarrkillar. Det är en rocknostalgisk klichébild och en upprörande insinuation för alla som älskar Yamaha och Roland, men ”Blinded by the light” är inte en musikkritisk inlaga utan snarare ett fans personliga berättelse. 

Filmen är baserad på journalisten Sarfraz Manzoors bok om uppväxten i ett radhusområde i Luton, som hade varit en sömnig återvändsgränd om det inte vore för en stigande arbetslöshet och rasistiska attacker mot pakistanier.

Javeds omvändelse börjar med två lånade kassetter: ”Darkness on the edge of town” och ”Born in the USA”. Det presenteras nästan som ett arkeologiskt fynd, trots att det 1987 bara hade gått ett par år sedan Springsteen toppade listorna. Men minnet är kort och bland Javeds jämnåriga betraktas New Jersey-artisten som en rockfarbror med glansdagarna bakom sig.

”Blinded by the light” gör inte mycket för att nyansera bilden och det är Bruce Springsteens mest kända låtar som fyller filmens soundtrack – från ”Dancing in the dark” till ”Hungry hearts”. Å andra sidan är det svårt att klandra filmen för att den utelämnar ”Tunnel of love” som faktiskt släpptes 1987, eftersom den innehåller texter där Springsteen luftar livsbesvikelser och börjar ana medelålderns melankoli. För att inte tala om att syntar faktiskt spelar en framträdande roll på albumet.

För Javed är Springsteen lika med livskraft och han får en annan skjuts i steget med Bossen i sin walkman. Några rader ur ”Badlands” hjälper honom att protestera mot rasistiska översittare, medan ”Prove it all night” leder fram till den första kyssen.

Vi har sett unga män med författardrömmar förr – från Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” till Gus Van Sants ”Vem är Forrester?” – men faktiskt ingen Bruce Springsteen-idoliserande son till pakistanska invandrare. 

Regissören Gurinder Chadha, framför allt känd för ”Skruva den som Beckham”, gör bruk av musikalgenrens skarpa kontraster för att teckna bilden av mellanförskapets uppväxtvillkor. Det skakar faktiskt liv i schablonerna och gör det lättare att förlåta alla övertydligheter. Det är trots allt ett slags konstnummer att kombinera filmisk sentimentalitet med en skarp blick för rasism och generationsmotsättningar.

I en av filmens bästa scener Javed följer med sin lillasyster på ett dagdisco, där pakistanska ungdomar svidar om från sina skoluniformer och dansar till elektronisk bhangramusik utan föräldrarnas insyn. För att vara en rockfilm är ”Blinded by the light” i slutändan charmigt ödmjuk inför syntens förlösande och skyddande vibrationer.

Se mer. Tre andra exempel på musikaliska ungdomsskildringar: ”West Side story” (1961), ”Grease” (1978), ”Cry-Baby” (1990).

Läs fler filmrecensioner i DN.