Filmrecension: Blodig hämndspiral i ”Birds of passage”

Vi har visserligen sett fallstudier förr från den blodiga colombianska knarkhandeln, men anslaget i ”Birds of passage” är någonting annat än tv-serien ”Narcos”. Här traderar en sjungande skald, blind liksom Homeros, den sedelärande berättelsen om en mäktig wayuufamilj som gick vilse och förintade sig själv i en urspårad hämndspiral.

Det står alltså klart från första stund att ”Birds of passage” kommer att utveckla sig till en tragedi av grekiska mått, med inslag av spagettivästern genom dragna vapen i ökenlandskap samt modern gangstersaga. Familjen i filmens centrum var visserligen respekterad redan innan droghandeln kom i gång, men i deras mera världsliga nyrikedom finns en parallell till amerikanska berättelser från förbudstiden.

Här finns också wayuufolkets traditioner gestaltade, inte minst genom ceremonin i kvinnoblivande som inleder filmen. Waida har tillbringat ett år i isolering och förfinat sin sömnadskonst. Nu ska hon utmana en man på en rituell dans, med armarna utsträckta som vingar och det röda tyget fladdrande i vinden. Rapayet gör henne sällskap i sanden och förklarar efteråt att hon ska bli hans fru.

Det är en helt betagande öppning som genom en medryckande koreografi fångar dramats konflikter. Matriarken Úrsula tittar misstänksamt på när hennes dotter uppvaktas. Eftersom Rapayet gör affärer med det colombianska majoritetssamhället, representerar han utomstående krafter som hotar traditionerna. Nu måste han därför hitta ett sätt att tjäna ihop pengar till den extra dryga hemgiften.

Det är en ödesmättad film som är ett stilsäkert tillskott till den ständigt expanderande gangstergenren.

Det rör sig onekligen om ett mindre besjunget knarkkapitel i landets historia. Ungefär samtidigt som Pablo Escobar etablerade sitt kokainimperium blomstrade affärerna med marijuana i norra delen av landet. Medan Escobars hänsynslösa entreprenörskap har skildrats förr har den colombianska brassperioden inte fått samma uppmärksamhet.

Ciro Guerras och Cristina Gallegos ”Birds of passage” är dock ett försök att göra epoken rättvisa – filmen utspelar sig i Guajiraregionen och fokuserar på den grönbladiga exportbranschen. ”Birds of passage” bär samtidigt likheter med duons förra film, ”Embrace of the serpent” från 2015, eftersom den lyfter fram ursprungsfolkens perspektiv.

Frågan är dock vilken roll wayuu egentligen spelade under bonanza marimbera, som marijuanaboomen mellan cirka 1975 och 1985 brukar kallas. Historiker har invänt att ursprungsfolken knappast var några storspelare. Nu måste inte historisk korrekthet vara ett avgörande rättesnöre, men det påverkar trots allt intrycket av en film som sägs vara baserad på verkliga händelser och ståtar med etnografiska kvaliteter.

Efter den inledande dansen blir filmen dessutom mera stillastående, med en mestadels distanserad kamera i låsta positioner, men i gengäld skildrar Guerra och Gallego maktspelets dödliga dominoeffekt. Här finns en större berättelse om kolonialism, om modernitet kontra tradition, och en lika övertydlig som oemotståndlig bild på ett modernt arkitektritat hus mitt ute i öknen, som en ihålig symbol för Rapayets framgångar.

”Länge leve kapitalismen!” utbrister Rapayet och kompanjonen Moisés när de stöter ihop med frivilliga från den amerikanska fredskåren. Nej, ”Birds of passage” hymlar inte precis med sitt budskap, utan handlar om hur snabba cash tär på familjeband och osäkrar släkttraditioner. Det är en ödesmättad film som är ett stilsäkert tillskott till den ständigt expanderande gangstergenren.

Se mer: Tre andra latinamerikanska knarkfilmer: ”City of men” (2007), ”Miss Bala” (2011) och ”Heli” (2013).

Läs fler filmrecensioner i DN.