Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Bröllopskomedin ”C’est la vie” svävar lätt och roligt

Scen ur ”C’est la vie”.
Scen ur ”C’est la vie”. Foto: Thibault Grabherr

Det franska radarparet bakom supersuccén ”En oväntad vänskap” är tillbaka med en samspelt bröllopskomedi i slottsmiljö som lyckas bli både rolig och sofistikerad.

3
DRAMAKOMEDI
C’est la vie
Regi, manus: Olivier Nakache och Éric Toledano
I rollerna: Jean-Pierre Bacri , Gilles Lellouche , Eye Haidara , Manmathan Basky med flera. Längd: 1 timme, 57 minuter (barntillåten). Språk: franska.

Att ge Jean-Pierre Bacri rollen som bröllopsfixare är komik bara det. Hans melankoliska, återhållna desperation och bleka, betryckta utstrålning skär sig snyggt mot party, fyrverkerier och romantik. Att hans personal är ett hopplöst dysfunktionellt gäng som har svårt att få anställning någon annanstans bäddar också för en riktigt jobbig och rolig urspårning.

Franska komedier brukade innebära sofistikerade salongskonversationer om sex och filosofi. Numer kan det lika gärna betyda klämkäcka och lite bullriga försök att konkurrera med amerikansk film. Man vet inte riktigt vad man får längre.

“C'est la vie” försöker vara båda samtidigt. 

Det går rätt knackigt i början. Max (Bacri) står och grälar med ett blivande bröllopspar i en lite rolig, men väldigt uttänkt “öppningsscen” enligt den standardmall som amerikaner är så skickliga på att både följa och dölja, men som européer kanske egentligen inte älskar och därför sällan lyckas med.

När han sen anländer till det slott där en stor bröllopsfest förbereds verkar det som om komiken ska bestå av att en massa endimensionella karaktärer skriker på varandra och är dumma i huvudet. 

En rättar alltid ord men gör allt annat fel. En tappar alltid humöret. En äter hela tiden. En är bara fåfäng. Och även om Max inte framställs som på gränsen till lyteskomiskt korkad, så är han också tjatigt lik sig: hela tiden samlad, rapp och på gränsen till nervsammanbrott. 

Men sen händer det som har hänt sen komedin uppfanns. I alla fall Commedia dell’arte. Summan av många, ofrivilligt komiska personer utan egentligen humor blir humoristisk.  Just därför att alla spelar samma ton hela tiden, blir de tillsammans ett musikinstrument som författar- och regissörsparet kan spela alla möjliga, fina melodier på. 

En ljuvlig sekvens när man åker för att hitta lamkött åt tvåhundra bröllopsgäster strax innan varmrätten egentligen ska serveras, samtidigt som man diskuterar Max döende äktenskap, har allt man kan önska sig av sofistikerad charm. Och upptrappningen i konflikten mellan den charmigt fåfänga bröllopssångaren (Lellouhe) och den helt ocharmigt fåfänga brudgummen är virtuost framspelad. 

Det håller på för länge allting och på slutet blir mallen synlig igen med en pliktskyldigt summerande avslutning där alla har blivit lite klokare. Men ett tag i mitten svävar filmen verkligen fram som en heliumballong över slottsparken.

Se mer. Fler filmer med Jean-Pierre Bacri: ”I andras ögon” (2000), ”Se mig” (2004) och ”Une aire de famille” (1996).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.