Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Call me by your name” - en het romans i åttiotalskostym

Other: WENN.com

Det är inte den vanliga erotiska besattheten som spelas upp i Luca Guadagnino soldränkta sommmarlek. Han vill berätta hur det ser ut när två människor känner samma rus samtidigt. 

4

Drama

"Call me by your name"

Regi: Luca Guadagnino

Manus: James Ivory. I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, m fl.  Längd: 2 tim, 12 min (från 11 år). Språk: engelska, franska, italienska.

Kärlek börjar inte alls med bråk. Den börjar med kärlek. Sedan kommer rädslan att tappa kontrollen, som ibland kan slå över i aggression. I värsta fall hinner inte medvetandet registrera de första två leden utan allt man känner är att man vill smocka till någon man knappt känner. Det är det som är så användbart i romantiska komedier.

För sjuttonåriga Elio i "Call me by your name" (bygger på  André Acimans hyllade roman) börjar kärlek med knastret av en bil som stannar på en grusuppfart, bildörrar som smäller och en röst som stiger upp till hans sovrumsfönster i familjens sommarpalats i Italien. Han ser ner på den nyanlände, en amerikansk student som ska vara forskarassistent till fadern under sommaren. “Han är självsäker”, säger Eliot till sin väninna. Och det är inte en komplimang.

Han säger det varken på italienska eller engelska utan på franska. Hans fransk-italiensk-judiska familj hör till den oändligt bildade och välbeställda klass som har självklar tillhörighet överallt och ingenstans.

De rör sig lika självklart genom olika tidevarv. Mamman läser högt ur sagor från sextonhundratalet, pappan fiskar upp antika statyer ur Gardasjön och Elio spelar Bach som tolkad av Busoni som tolkar Lizt, i en trotsig reaktion mot amerikanens krav på underhållning.

Amerikanen Oliver, spelad av Armie Hammer -  blond, vältränad och maskulin -  är rätt provocerande, trots att han inte gör någon illa och inte pratar mycket heller. Men han är självklar, sover när han är trött, äter rinnande äggula när han är hungrig,  spelar kort med gubbarna i byn, förför flickorna, försvinner igen. 

Men han kan förstås också göra en etymologisk analys i sju led av det italienska ordet för aprikos och när Elio berättar om den franska sextonhundratalssagan så vet Oliver genast vad det centrala temat är: Om det är bättre att tala eller att dö.

Vilket är det val Elio och Oliver står inför. Tala eller dö.

Det naturliga sätt som bildning, kärlek, konst, natur och lek flyter in i varandra är typiskt för James Ivory, här manusförfattare, men mest känd som regissör till romantiska mästerverk som “Ett rum med utsikt” och “Återstoden av dagen". 

Det är ett oväntat men egentligen ganska logiskt val för italienaren Luca Guadagnino som tidigare gjort "Kärlek på italienska" och "A bigger splash". Han gärna vill vara provokativ och modern, men kommer nu ut som klassicist. Något glider på plats. Något som skorrade skorrar inte längre. Skärpan klarnar, som den gör när en konstnär slutar spjärna emot sin natur. 

Ämnet, två män som slutar spjärna emot sin kärlek, har varit frigörande. Både regissör, författare och huvudpersoner släpper kontrollen. Resultatet är lugnt, som vindens brus i lövkronorna utanför villans stora fönster och ändå gripande.

Men om Ivorys filmer är litterär och måleriska, så är “Call me by your name” skulptural. Den arbetar lika mycket med mellanrummen mellan människors kroppar som med kropparna själva. 

“Bråkigheten” i början av kärleken uttrycker sig inte så mycket i ord som i ett slags fysisk dans. Oliver och Elio försöker i själva verket nå varandra, det verkar bara omöjligt. Rädslan för magnetismen får dem att vända polerna åt motsatt håll. De repellerar, glider runt varandra, förskjuter varandras banor. 

När Elio till slut väljer att tala (hellre än att dö) så är det medan de två går i en vid båge, på varsin sida om ett krigsmonument som skördat 140 000 människors liv. Oliver säger åt honom att glömma samtalet direkt, men det är naturligtvis för sent när orden väl har - nästan - uttalats. Nu är magneterna rättvända, kärleken medvetandegjord och de har ingen chans.

Det är inte det vanliga erotiska besattheten som spelas upp. Sådan är lättare att skildra på film. Det finns till och med regelböcker för hur man gör det ganska effektivt. Men Guadagnino vill inte berätta om åtrå utan om kärlek, hur det ser ut när två människor känner samma rus samtidigt. 

Det är nästan tabu - film måste vara konflikt annars händer ju inget och ett tag tappar den också sitt momentum och håller på att halka ner i en mer ordinär “coming of age”-film om det första uppvaknandet. 

Till slut är det Chalamet som i den gudomliga slutscenen kammar hem det hela. Hans nästan orörliga ansikte när smärtan och vidden av allt sjunker in - framför en knastrande eld, medan snön singlar ner utanför fönstret och familjen dukar upp till middag - säger allt man behöver veta om kärlek.

Se mer:

Tre andra filmer med Timothée Chalamet: Christopher Nolans "Interstellar" (2014), Jason Reitmans "Men, women and children" (2014) och kommande "Lady bird" av Greta Gerwig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.