Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-carl-bildt-en-hojdpunkt-i-438-dagar/

Filmrecensioner

Filmrecension: Carl Bildt en höjdpunkt i ”438 dagar”

Gustaf Skarsgård och Matias Varela i ”438 dagar”. Foto: Charlie Sperring/Miso Film

Filmatiseringen av Martin Schibbyes och Johan Perssons bok ”438 dagar” är en snyggt gjord och medryckande berättelse med den samspelta kompisduon Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Fallet Martin Schibbye och Johan Persson är som gjort för att berättas på film. Svenska journalister som grips på en reportageresa på Afrikas horn, skenavrättas på savannen och döms i en dubiös terrorrättegång inför världens medier. Lägg därtill att duon undersökte ett svenskt oljebolag inklusive självaste utrikesministerns inblandning i misstänkta folkrättsbrott och filmkontraktet känns självskrivet. 

Schibbye har till och med berättat att medfångarna i Kalityfängelset i Etiopien pratade om att det borde göras film om livet bakom murarna. I boken ”438 dagar” – som filmen bygger på – liknar journalisterna, som genomlevde ett drygt år i fångenskap, fängelset som en blandning mellan ”Gökboet” och ”Black hawk down”.

Riktigt lika urspårad eller bombastisk känns inte den färdiga filmen om Schibbye och Persson, som får premiär knappt sju år efter att de återvände till Sverige. Det är en taktfast och medryckande återberättelse med den samspelta kompisduon Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna. 

Manusförfattaren Peter Birro och regissören Jesper Ganslandt balanserar mellan journalistdrama, konspirationsthriller och fängelsefilm. På samma gång försöker filmskaparna undvika sensationalism och skräckinjagande stereotyper – inte heller militären som beordrar en skenavrättning är ett monster.

Matias Varela i ”438 dagar”. Foto: Charlie Sperring/Miso Film

Det finns trots allt en lång filmtradition med västerlänningar som råkar illa ut i farliga fjärran länder, som väger exotisk äventyrslystnad mot övertygelsen om att hemma är bäst. På motsvarande sätt tenderar filmer om västerländska krigsjournalister att låta deras hjältemod och umbäranden stjäla showen. Lokalbefolkningens vedermödor reduceras till en bakgrund till journalisternas passionerade sanningssökande.

Därför är det lätt att förstå Schibbyes farhågor kring filmatiseringen liksom hans uttalade reservationer kring resultatet. Visst är filmen ”438 dagar” en förlängning av den mediala logiken kring fallet, där de svenska journalisterna blev huvudpersoner i ett storpolitiskt nyhetsdrama, snarare än ett försök att lyfta andra röster. 

Sidohistorien med Abdullahi Hussein, som läckte videor från det våldsamma gripandet och sedermera beviljades asyl i Sverige, känns mest som ett appendix. Inte heller får någon av Schibbyes och Perssons medfångar tillräckligt med scentid för att komma till liv.

Läs mer: Martin Schibbye i DN-intervju om livet efter fängelsetiden 

Även på vita duken är ”438 dagar” en appell för pressfriheten i landet, men det är ingen film om Etiopien. Precis som i medierapporteringen pockar i stället Carl Bildts pikanta roll i historien på uppmärksamheten. Den dåvarande utrikesministern figurerar visserligen i boken också, men i filmen upphöjs han till en avgörande om än tvetydig antagonist.

Schibbye och Persson försöker utreda huruvida Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil när bolaget var verksamt i den omstridda Ogadenprovinsen, samtidigt som moderatpolitikern träffar dem i fängelset med information om förhandlingarna. 

Den senare scenen hör till filmens höjdpunkter, där Bildts verklighetsfrånvända uppsyn fungerar som comic relief, vilket Philip Zandén inte gör något för att dölja – det är mera clownnäsa än mästerskurk i kostym. I fråga om Bildt ställer sig ”438 dagar” resolut på samma sida som Hanif Bali.

Scen från fängelset i ”438 dagar”. Foto: Charlie Sperring/Miso Film

Ganslandt varvar ovissheten kring det politiska spelet med familjernas korta fängelsebesök, som skildras med stark ömhet. Han brukar dessutom ha den goda smaken att samarbeta med Sveriges främsta fotografer och i ”438 dagar” har turen kommit till Sophia Olsson.

Framför allt är filmen en intressant skildring av motsättningen mellan tyst diplomati och journalistiskt klarspråk. Det är inget tacksamt uppdrag att kräla i stoftet för regimen som förtrycker landets journalister, men förnedring är det framförhandlade priset att betala för benådningen. Duon får be om ursäkt i etiopisk tv i stället för att gå på offensiven med sanningen.

Läs mer: Inspelningsreportage från ”438 dagar” på plats i Sydafrika

Schibbyes och Perssons riskbeteende i Ogaden är en förutsättning för viktig journalistik, men här finns också insikten att självuppoffrande hjältemod inte alltid främjar sanningsidealet. ”438 dagar” är en snyggt gjord påminnelse om att det behövs samlade krafter för att rikta strålkastarljuset mot mediala skuggzoner.

Se mer. Tre andra filmer om journalister på främmande mark: ”Salvador” (1986), ”Välkommen till Sarajevo” (1996) eller ”Girls of the sun” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN