Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 13:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-chelas-arv-elegant-men-undanglidande-skildring-av-kvinnlig-frigorelse/

Filmrecensioner

Filmrecension ”Chelas arv”: Elegant men undanglidande skildring av kvinnlig frigörelse

Ana Brun i ”Chelas arv”. Foto: Edge

Ana Brun korades till fjolårets bästa skådespelare i Berlin för sitt starka porträtt av en mogen kvinna som tvingas göra en omstart i livet. Dessvärre är regissören Marcelo Martinessis avvaktande berättande ofta överdrivet undanglidande.

Jacob Lundström
Rätta artikel

På Göteborgs filmfestival visas dokumentären ”Searching for Oscar” som handlar om ordföranden i spanska filmkritikerförbundet. Den 72-årige Oscar Peyrou tycker fortfarande om att besöka filmfestivaler men har tröttnat på filmkonsten och somnar hellre i salongen. Därför har han utvecklat en alternativ metod för att kunna diskutera film: han närstuderar affischerna. Och för den som har sett mycket film är det ingen konst att bilda sig en förutfattad mening utifrån programtexter och marknadsföringsmaterial.

Jag tänker på det när jag googlar på Marcelo Martinessis debutfilm – det paraguayanska dramat ”Chelas arv” har en närmast identisk affisch som Sebastián Lelios chilenska drama ”Gloria” från 2013. Bägge föreställer vita medelålders kvinnor i glasögon och axellångt hår, med den rosafärgade filmtiteln i ett snirkligt typsnitt. 

Då är det frestande att börja fördomsprofilera, precis som den blaserade filmkritikern Oscar Peyrou. Kanske ingår ”Chelas arv” i minigenren med dramafilmer om lagom desillusionerade sydamerikanska kvinnor som passerat 60? Ja, faktiskt. Men på andra sätt är det en film där fördomarna kommer på skam.

I ”Gloria” mötte vi en frånskild kvinna som släppte loss till Umberto Tozzis hit med samma namn, utan att finna en pålitlig axel att luta sig mot. ”Chelas arv” är dock ingen film om svekfulla män – huvudpersonen har en inrutad relation med sin mångåriga partner Chiquita. Och medan Gloria försökte tända livsgnistan, genom både diskodans och bungyjump, har Chela tvärtom isolerat sig i hemmet. Hon föredrar att sitta framför målarduken, med en bricka med blandade drycker och mediciner bredvid sig.

”Chelas arv är inte en film gör mycket väsen av sig, på gott och ont.

Hennes väg mot frigörelse och vidgade vyer, för det är trots allt temat såväl här som i ”Gloria”, påbörjas först när Chiquita hamnar i fängelse på grund av oreglerade skulder. Chela, som har bott i huset i hela sitt liv, måste sälja av familjeklenoderna under förnedrande former. Utan ledsagaren Chiquita blir hon hipp som happ också chaufför åt andra välbärgade kvinnor i Asunción – bland andra den tilldragande Angy (Ana Ivanova).

”Chelas arv” är inte en film som gör mycket väsen av sig, på gott och ont. Marcelo Martinessi låter kameran vila på Chelas prövande ansikte och följa hennes blick på omgivningen, vilket ger Ana Brun gott om utrymme att gestalta en mornande insikt. Brun utsågs inte oförtjänt till bästa skådespelare på filmfestivalen i Berlin i fjol, men Martinessis avvaktande berättande känns ibland överdrivet undanglidande. Det är ett exempel på ett filmskapande som har upphöjt subtilitet till honnörsord. Ungefär vad man kunde förvänta sig utifrån affischen, med andra ord.

Precis som Alfonso Cuaróns ”Roma” utspelar sig ”Chelas arv” i ett borgerligt hushåll där hembiträdet får agera stöttepelare när marken gungar under fötterna. Både Cuaróns och Martinessis filmer skildrar ett etnifierat klassamhälle, vilket inte bara blir uppenbart på hemmaplan utan även under Chelas besök på fängelset och umgänge med den övriga överklassen. Det är elegant gjort, men påminner väl mycket om ett gesällprov i konsten att göra ett subtilt drama.

Se mer. Tre latinamerikanska 10-talsdramer: ”En fantastisk kvinna” (2017), ”Aquarius” (2016), ”Stulna blickar” (2015).

Läs fler av DN:s filmrecensioner här