Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Christoffer Robin och Nalle Puh”

Ewan McGregor spelad den vuxne Christoffer Robin.
Ewan McGregor spelad den vuxne Christoffer Robin. Foto: Laurie Sparham

Ewan McGregor spelar den vuxne Christoffer Robin på jakt efter sitt förlorade barnasinne, men lyckas inte väcka liv i historien

Någon har sagt att det enda trista i berättelserna om Nalle Puh är Christoffer Robin själv.

Han blir ännu tråkigare när han i den här historien har blivit vuxen och blir satt att återfinna sig själv och sitt barnasinne tillsammans med Puh och alla vännerna i Sjumilaskogen.

Det tar sin modiga tid.  Först ska han i Ewan McGregors gestalt och med Erik Alméns svenska röst i ett slags prolog löpa på slagfältet omgiven av krigets eld och krevader. Manusskrivarna måste ha haft ursprungsförfattaren A A Milnes egna krigserfarenheter för ögonen när de skrivit in denna våldsamma inledning.

Medan Puh letar efter sina försvunna vänner i skogen får vi veta att den vuxne Christoffer Robin med tiden fått arbete på kontoret hos en väskfabrikör med sjunkande försäljningssiffror. I stället för att fara till landet med sin försummade fru och dotter måste han ägna sig åt att göra upp planerna för att minska personalkostnaderna.

Så långt fyller hans tråkighet viss funktion, men möjligen i en helt annan och mindre schablonmässig och fyrkantig form.

Puh kommer till hans räddning och väcker hans minnen av den mer fantasieggande barndomen till liv. I omständliga och klumpiga turer berättas hur han ändå tar sig till den lantliga idyllen i Sussex. Där kravlar han ut och in i de magiska dörrarna, faller i Heffaklumps-gropen och återförenas med vännerna. Man får också veta hur, i omvänd ordning, I-or, Tiger, Nasse och Puh under kaotiska former reser till London för att tillsammans med dottern hjälpa honom ta sig ur knipan.

Här finns några roliga ögonblick, som när Nasse lyckligt suckar ”äntligen hemma” medan han sniffar på en gulnad ormbunke. Här finns också några känslosamma stunder, som när de klassiska bilderna återskapas av hur Christoffer Robin hand i hand med Puh vandrar bort längs stigen eller sitter tillsammans på utsiktsplatsen och filosoferar.

Men det är betydligt lättare att känna med de väl använda gamla kramdjuren och deras välkända personligheter och repliker än att alls bry sig om Christoffer Robins känsloliv.

Tre andra filmer om där människor möter dockor:

 ”Dockpojken” (2008), ”Upp i det blå” (2016), ”Paddington 2” (2017).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.