Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 01:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-cold-war-ar-en-passionerad-karleksmelodram-i-svartvitt/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Cold war” är en passionerad kärleksmelodram i svartvitt

Tomasz Kot och Joanna Kulig spelar det älskande paret i ”Cold war”
Bild 1 av 5 Tomasz Kot och Joanna Kulig spelar det älskande paret i ”Cold war” Foto: Scanbox
Bild 2 av 5 Foto: Scanbox
Bild 3 av 5 Foto: Scanbox
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5

Den Oscarsbelönade ”Ida”-regissören är tillbaka med ett drabbande, tidlöst passionsdrama i kalla krigets skugga.

Rätta artikel

Pawel Pawlikowski har med sitt filmskapande lyckats fånga den nostalgiska känsla som uppstår när man hör det raspiga ljudet från en pickup som möter en älskad vinylskiva. I det lilla utrymmet innan musiken börjar återfinns inte bara vacker melankoli utan också en slags sammanfattning av efterkrigstidens stillastående tillvaro.

Det är i detta ingenmansland, mellan andra världskrigets tumult och en lika skrämmande som oviss framtid, som det stora mänskliga dramat i Pawlikowskis senaste två filmer, Oscarsbelönade ”Ida” (2013) och ”Cold war”, utspelar sig.  

Kompositören Wiktor (Tomasz Kot) reser runt på den polska landsbygden med sin bandspelare för att samla in bybornas sånger om kärlek, sprit och svek. Året är 1949 och tanken är att musiken skall ligga till grund för ett helt nytt sång- och danskompani. En grupp ungdomar kallas till audition där en av de sökande, den färgstarka Zula (Joanna Kulig), vinner en plats i både truppen och Wiktors hjärta. 

Den polska nationen är lite suddig i kanterna efter år av krig och tysk ockupation och syftet med den folkloristiska arkeologin verkar till en början vara att fylla i konturerna för vad som egentligen är polskt. Partirepresentanten som deltar i arbetet tycker dock att en av de mörkhåriga flickorna skall blonderas för att få en mer slavisk framtoning och är helt emot att sånger på den sydliga så kallade lemko-dialekten skall inkluderas. Det patriotiska projektet visar sig dock ha begränsningar. Snart kommer det påbud uppifrån om att hyllningssånger till den nya jordreformen och kamrat Stalin skall infogas i programmet. 

Under en turné till Berlin avviker Wiktor till väst vilket leder till femton års uppslitande möten mellan de älskande på olika sidor om järnridån, i både Paris och i det forna Jugoslavien. 

Lukasz Zals kristallklara foto är lika vackert som sprött med flera distinkta lager av svarta, vita och gråa nyanser. I vissa scener är bildkompositionen, som inuti den vackra kyrkoruinen där karaktärerna ramas in av de snöklädda arkaderna, fullkomligt sublim på ett sätt som påminner om landsmannen Andrzej Wajdas ”Aska och diamanter” (1958). Det fyrkantiga 4:3 formatet skapar också en effektiv kontrast mellan den böljande berättarrytmen och huvudpersonernas klaustrofobiska instängdhet. 

Musiken förstärker karaktärernas sinnesstämningar och består av jazz, rock'n roll och polsk folklore vars mäktiga körarrangemang framkallar rysningar. Den centrala berättelsen om danskompaniet rymmer femtiotalets dragkamp mellan ideologier, upptagenhet av att definiera vad som är slaviskt och den fåfänga längtan tillbaka till en enklare tillvaro. Det sistnämnda blir en isande förebådelse om de bakåtsträvande tendenser vi ser i Polen i dag. 

Joanna Kulig, som spelat i flera av Pawlikowskis filmer, har ett tidlöst utseende som passar väl in i denna retrodoftande melodram. Därtill har hon ett register som gör att hon med trovärdighet kan gå från ung oskuldsfull flicka till sexig och bedagad showgirl. Om ”Ida” bitvis kändes väl återhållen så är ”Cold war” betydligt mer temperamentsfull. Passionen mellan Wiktor och Zula är lika intensiv som nervig. 

Pawlikowski har sagt att filmen är ett kärleksbrev till hans föräldrars omtumlande historia men är de facto långt mer än så. Under hela 1900-talet och ända fram tills i dag har polacker tvingats leva åtskilda på grund av krig, ockupation och jakt på arbete. 

Läs mer: Pawel Pawlikowski säger i en intervju om sina föräldrar: ”De var hemska  men fantastiska personer”

På så vis blir berättelsen om ett förälskat pars ständiga uppbrott och återförening också en drabbande bild av Polens öde som nation.  

Se mer. Tre andra moderna, stilfulla svartvita filmer:  ”Det vita bandet” (2009), ”Frances Ha” (2012), ”Roma” (2018).