Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-21 11:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-coolaste-reggaepensionarerna-mots-i-inna-de-yard/

Filmrecensioner

Filmrecension: Coolaste reggaepensionärerna möts i ”Inna de yard”

”Inna de yard” återsamlar jamaicanska reggaepionjärer. Foto: Nonstop Entertainment

Musikdokumentären ”Inna de yard” är som en klassträff för åldrade reggeapionjärer. En intresseväckande film som blandar glädje och sorg med en obändig kärlek till musiken mot en fond av Jamaicas koloniala historia.

Nu för tiden, när väl en musikdokumentär blir av, verkar det oftast vara för att bandet hunnit bli så stort och berömt och har så många fans över hela världen att, ja, nu är det dags, vi kan få in fansen i biograferna. 

Artisterna må vara 300 år gamla, som Bob Dylan, Rolling Stones och Bruce Springsteen, och deras bästa mest kreativa dagar är kanske förbi men snart är det för sent, de måste intervjuas innan de lämnar in. Nutidens musikdokumentärer handlar alltså mer om pengar än porträtt. Vilket inte är så konstigt men inte alltid så roligt heller.

Så märkligt då att se ”Inna de yard” om reggaens historia i Jamaica, berättad av relativt okända namn som Cedric Myton, Winston McAnuff, Ken Boothe, Judy Mowatt, Kiddus I och många fler. Naturligtvis kända i hemlandet och bland reggae-fans som tagit sig förbi Peter Tosh, Jimmy Cliff, Burning Spear och Bob Marley. 

Men med undantag för Ken Boothe, som gjort megahitten ”Everything I own”, så är detta berättelsen om sorgliga öden, förtryck och karriärer sönderslagna av urgamla strukturer. Livsöden som ändå inte blir tragiska eftersom musiken alltid – i alla liv som skildras – stått i centrum och skapat värme, glädje, livslust och vänskap.

Nu, när de flesta har över sjuttio år på nacken, återförenas musikerna i ett hus på en jamaicansk bergssluttning för att spela in skivan ”Inna de yard”. En coolare samling pensionärer får man leta efter. Inspelningen och konserten som filmas i Paris är livliga, musiken grym och med drönare och bra med pauser och miljöfoto ger filmen en bild av Jamaica jag inte tidigare sett. 

Jag tycker mycket om denna film. Den väver in Jamaicas koloniala historia, slaveriet och kamperna som landet och invånarna fått utstå, med betydelsen av musiken och rastakulturen. Vore jag kolonialhistoriker och expert på Jamaica kanske jag skulle vara besviken på just historiken, att den borde fått mer plats. Men jag är just nu novis och detta är en film om musiken. ”Inna de Yard” gör dock att jag kommer ta reda på mer. Både om landet och om musikerna.

Se mer. Tre dokumentärer om mindre kända artister: ”Searching for Sugar Man” (2012), ”20 feet from stardom” (2013), ”Anvil! The story of Anvil” (2009).

Läs fler filmrecensioner i DN