Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”De gyllene åren”

Quentin Dolmaire och Lou Roy Lecollinet spelar filmens kärlekspar.
Quentin Dolmaire och Lou Roy Lecollinet spelar filmens kärlekspar. Foto: Triart

Minnen av ungdom. Erotik och politik i nostalgiskt ljus.

Drama
3

”De gyllene åren”

Regi: Arnaud Desplechin

Manus: Arnaud Desplechin, Julie Peyr. I rollerna: Quentin Dolmaire, Lou Roy Lecollinet, Mathieu Amalric, Lily Taieb m fl.Längd: 2 tim 3 min (från 11 år).

När Berlinmuren rivs ner i direktsändning är den unge studenten Paul Dédalus inte lika glad som de syskon och vänner som ligger utslängda i stolarna runt om honom. Han ser sin barndom trasas sönder.

Han var inte ensam om att känna så. Det var förstås inte muren man sörjde utan drömmen om den fantastiska värld som skulle vara vår om muren inte fanns. En dröm som drömts så länge och intensivt av så många att man fattade direkt när betongen sprack att den var ouppnåelig.

Det är svårt att förhålla sig objektiv till en film om minnen från en ungdom som överlappar ens egna. Åttiotalet är inte lätt att få till. Scenografi, kläder, attityd – allt var lite grötigt mitt emellan mer distinkta årtionden.

Men den franske regissören Arnaud Desplechin lyckas fånga inte bara det utan själva tids- och rumsuppfattningen hos revolutionärernas småsyskon. Första gången Paul kysser sin stora kärlek Esther klipps mot en dammsugare och en sopsäck när syskonen städar upp efter en av deras regelbundna hemmafester. Vuxna är förpassade till marginalen. Musik- och litteraturvalen spretar mellan deckare och Claude Lévi-Strauss, mellan folklore, klassiskt och punk.

Ledan är full av energi, dramatiska förlopp helt nollställda. Depression drar in som plötsliga regnmoln och släcker alla färger. Ingen vet hur något ska tolkas. Allt i ett Europa som fortfarande inte har en exakt prislapp på varje gatsten, lägenhet och utbildningsnivå så att människor från olika sociala klasser andas samma luft, dricker samma kaffe och läser samma poesi.

Ändå är ”De gyllene åren” mindre underbar än den skulle ha kunnat vara om man hade castat rätt skådespelare i huvudrollen, så att man kunde se något av den unge Paul (stelt spelad av Quentin Dolmaire) i ramhistoriens äldre professor (Mathieu Amalric-artat spelad av den något överutnyttjade Mathieu Amalric). Tyvärr finns det ingen koppling alls, vare sig utanpå eller inuti. De svettas inte ens likadant, och Pauls poetiska och humoristiska monologer trivs inte i Dolmaires uttryckslösa mun. Det är egendomligt, för vänner och familj och den karismatiska Esther är valda med precision och mycket mer levande.

Det släcker ut lite av erotismen i den första scenen, där professor Paul tar adjö av sin älskarinna i en underbart dammig lägenhet i Tadjikistan med utsikt över kupoler och metalliskt eftermiddagsljus.

Det är när hon säger att hon vill glömma honom nu och minnas honom när hon blir gammal som hans egna minnen väller upp. En svag krok som ska dra upp en väldigt stor fisk ur det omedvetnas djup, men det hade kunnat fungera, till och med varit ett roligt och vanvördigt sätt att få låta minnet ströva fritt. Förutsatt att det uppstod någon kontakt mellan då och nu, ett magnetfält som minnets järnfilsspån hade kunnat teckna konturerna av. Nu driver de fritt i vinden.

Se mer. Tre andra filmer av Arnaud Desplechin:

”En julberättelse” (2008)

”Esther Kahn” (2000)

”Comment je me suis disputé… (ma vie sexuelle)” (1996).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.