Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Den italienska dramakomedin ”Mia madre”

Nanni Moretti och Margherita Buy spelar syskon.
Nanni Moretti och Margherita Buy spelar syskon. Foto: Alberto Novelli

Allvarsam lek. En liten film om filmande på liv och död.

Dramakomedi
4

”Mia madre”

Regi, manus: Nanni Moretti

I rollerna: Margherita Buy, John Turturro, Nanni Moretti m fl. Längd: 1 tim 46 min (från 15 år).

Margherita, en regissör i livskris, spelar in en film om strejkande arbetare på en nedläggningshotad fabrik. Amerikanen som köpt upp fabriken försöker på skorrande okänslig italienska övertala dem att ta ett avgångsvederlag, men de vägrar. Det handlar inte om pengar, säger de, utan att göra rätt för sig och skapa något.

Samma djupa förbundenhet med arbetet har Margheritas mamma, en gammal lärare som skäms för att dö innan hon har lyckats förmedla latinets skönhet till sin skoltrötta dotterdotter.

Margherita själv, spelad av Margherita Buy, och hennes bror, spelad av regissören själv Nanni Moretti, har däremot inte den där känslan för arbetet. Han har tagit tjänstledigt för att ta hand om mamma. Hon kämpar visserligen med sin film, men är trött på att tala om dess ”sociala uppgift” på presskonferenser och verkar inte särskilt närvarande eller passionerad.

De två intelligenta, medelålders syskonen är livrädda för att mamma ska dö. Trots att de är ansvarstagande, vuxna människor kan de inte axla det symboliska ansvaret att vara nästa generation i historien.

Faktum är att Margherita är så pass låst och spänd att det först verkar vara dåligt skådespeleri från Buys sida, eller genuin brist på karisma.

På samma sätt som humorn i ”Mia madre”, ett slags allvarsam fars, är så nedtonad och underskruvad att den nästan skulle kunna misstas för oavsiktlig.

Berättelsen om en film som ska fogas ihop medan ett liv faller isär har berättats förut i Italien, men den här kvinnliga versionen av ”8 1/2” är både bittrare och dummare. Och inte är det något storverk som växer fram till priset av en existentiell kris. Den importerade, berömda skådespelaren – en klassisk Fellinikomponent – försöker förtvivlat få upp lite stämning av Rom och sextiotal, skrävlar om sin relation till Stanley Kubrick, vrålar namn på italienska mästarregissörer genom bilfönstret och vill bli körd till Via Veneto (John Turturro är lysande och asjobbig i rollen). Margherita spärrar upp ögonen ler artigt men håller på att kräkas av leda.

Vartefter Morettis film tvinnar ihop sina trådar – filminspelningen; mammans trovärdigt och gripande gestaltade sjukdomsförlopp; skickligt infogade fragment av realistiskt gestaltade drömmar – så framstår Buys stela Margherita som alltmer kongenial med berättelsen. Hon representerar en generation som egentligen bara kan säga vad den inte är men som aldrig har hittat någon värdig form för all sin kunskap och insikt. Det sena nittonhundratalets barn, vi som visserligen har märkt att allt förändrats men inte vill hoppa på det nya tåget för att det är, typ… fult.

Ta mig tillbaka till verkligheten!!! gastar Turturro när regissör och diva till slut brakar samman på inspelningsplatsen. Och efter det spänner de äntligen av. För verkligheten, inser de skamset, vet de lika lite om båda två. Den förlorade generationen är på väg att bli gammal. Det är både patetiskt och rörande att se.

Se mer. Tre andra filmer av Nanni Moretti:

”Vi har en påve” (2011)

”Sonens rum” (2001)

”Kära dagbok” (1993)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.