Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-den-skyldige-gar-en-pa-nerverna/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Den skyldige” går en på nerverna

Bild 1 av 2 Jakob Cedergren som polis i ”Den skyldige”.
Foto: Nikolaj Møller
Bild 2 av 2 Jakob Cedergren i ”Den skyldige”.
Foto: Nikolaj Møller

Svensken Gustav Möllers danska debut ”Den skyldige” är ett nervpressande kidnappningsdrama i form av en soloföreställning inifrån en larmcentral. Stressande och spännande men för mycket av tv-drama för att duga som film, skriver Mårten Blomkvist.

Rätta artikel

I ungefär en timme är det spännande att sitta bredvid polisen Asger Holm (Jakob Cedergren) och se honom via telefon försöka vrida världen rätt och rädda en kvinna.

Men med drygt tjugo minuter filmtid kvar har regissören Gustav Möller visat situationen ur alla vinklar han kan komma på. Trycket pyser ur filmen medan han och Jakob Cedergren lägger sista bitarna i ett pussel som åskådarna redan klarat.

Asger sitter med headset på en av polisens larmcentraler. Han tar emot 112-samtal. Det är en tvångskommendering, han har mot sin vilja tagits ur yttre tjänst. Dessutom har han något på agendan som är pressande. Asger är ur humör, bitsk mot uppringande, som han ofta tycker har sig själva att skylla. Han är till och med otrevlig mot kollegorna.

Så kvicknar han till: ett samtal kommer från en kvinna som lyckas ringa fast hon sitter bredvid sin kidnappare i en bil. Asger, som vet att han är en problempolis, blir engagerad. Han ser en chans att rycka upp sig och göra något bra.

Läs mer: Intervju med Gustav Möller om ”Den skyldige”

Fast Asger kan inte nöja sig med att göra det han ska, snabbt vidarebefordra information. Han följer ärendet, ringer kollegor och försöker tala om för dem vad som ska göras, försöker identifiera gärningsmannen och på olika sätt komma åt och komma i kontakt med honom och andra inblandade.

Ur ”Den skyldige”. Foto: Nordisk film

Han är övertygad om att han från sin utsiktsplats på larmcentralen ser hur allt ligger till. Man anar att det finns sådant den hetsiga Asger missar.

Gustav Möller är skicklig på att gå en på nerverna. Man blir stressad när den militäriskt välklippta och skrubbade Asger ska göra saker på sitt sätt, och inte genast vidarebefordrar viktig information till kollegorna som spanar efter bilen. Man blir indignerad när han tar till kommandoton för att få en hunsad kollega att göra tvivelaktiga ingripanden.

Det finns mycket som imponerar i denna debut. Men den ligger fatalt nära virtuosa ”Locke” (2013). Där spelade Tom Hardy en byggnadsingenjör som åker bil genom natten och per telefon försöker lugna abrupt övergivna kollegor och familjemedlemmar. De är båda filmer som kan beskrivas som en sorts monologexperiment, där vi iakttar en man som försöker vara beskyddare, och ömkligen misslyckas.

”Locke” var mer utarbetad, och dessutom även en berättelse om en bilresa. Ljus reflekterades i Hardys vindruta, trafikskyltar for förbi, reklambudskap lyste i natten. Sådant liv hittar aldrig Möller på den prosaiska larmcentralen. Till sist känns det. ”Den skyldige” hade gjort sig som ambitiöst entimmes tv-drama. Den har inte kraft att lyfta till film.

Se mer. Tre andra filmer om olämpliga poliser: En djävulsk fälla” (”Touch of evil”, 1958) ”Gränsen” (1982), ”Misstänkta förbindelser” (1990).

Läs fler filmrecensioner i DN.