Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Det prisade dramat ”Victoria”

Spanska Victoria flirtar med tyske Sonne under en klubbkväll. Romansen blir till en hektisk nattlig jakt. Sebastian Schipper skapar het spänning genom en enda tagning.

Drama
4

”Victoria”

Regi: Sebastian Schipper

Manus: Sebastian Schipper, Olivia Nergaard-Holm, Eike Schulz m fl. rollerna: Laia Costa, Frederick Lau, Franz Rogowski, Burak Yigit, Max Mauff m.fl. Längd: 2 tim 20 min (Från 15 år)

Musiken pumpar, stroboskopet pulserar. Det bländande ljuset skuggas av dansande kroppar tills bilden till sist stannar på en av dem. Hon dansar ensam, uppslukad av den dånande technon. Bitvis presenteras hon närmare som Victoria, nyligen inflyttad från Madrid till Berlin.

Ensamheten ska hon komma att bära med sig från det första ögonblicket i filmen som bär hennes namn till den allra sista bilden.

På vägen upp och ut från källarklubben stöter hon ihop med en kvartett dödspolare, som just avvisats för att de inte haft pengar till inträdet. Där finns Sonne, som omedelbart vänligt intresserar sig för Victoria. Där finns den nervige Blinger i läderjacka och långa lockar. Där finns den tatuerade Boxer med renrakad skalle och kort stubin. Och så den tanige Fuss, som firar sin födelsedag med en rejäl fylla.

Victoria slår följe med dem i den sena Berlinnatten medan den går mot gryning.

I två timmar och tjugo minuter, utan paus och klipp följer Sebastian Schipper och fotografen Stura Grovlen de fem genom gatorna, samtal, konfrontationer, vilopauser, sökandet efter adrenalinkickar: framför allt den sköra gryende närheten mellan Victoria och Sonne.

Att använda en enda tagning har gjorts förr. Alexander Sokurov gjorde det i sin svepande historievandring genom Vinterpalatset i ”Den ryska arken”. Alfred Hitchcock gjorde det lätt maskerat i sin eleganta mordhistoria ”Repet”.

Men ingen av hade vare sig för avsikt eller lyckades som ”Victoria” förena form och innehåll, för att skapa illusionen av att just denna film aldrig kan löpa från början igen.

Man kan naturligtvis säga att ”Victoria” förlorar riktningen när den yttre handlingen i gryningstimmarna utvecklas till en till synes enkel historia om ett bankrån som går snett.

Men då måste man å andra sidan bortse från allt som föregår det: tillfälligheternas spel om lojalitet, grupptillhörighet, naivitet, känslan av att vara utan framtid och vad som kan hända när man ger sig ut utanför sitt hemtama kvarter.

Allt i takt med Victorias pianospel på sin nattstängda arbetsplats: Franz Liszts kaotiska Mefistofeles-vals.

På vägen har Sebastian Schipper och hans team – inte minst skådespelarna med Laia Costa som Victoria i spetsen - redan många gånger kommit en rad filmkonventioner och förväntningar på skam.

Det är i de finstilta mellanrummen dramat uppstår och, som sagt, den starka känslan av att ingenstans utom just i detta Berlinkvarter, med just dessa människor kommer det att kunna upprepas, hur paradoxalt igenkännbart det än må vara.

Fakta.Fler filmer

Tre filmer med det moderna Berlin som spelplats:

”The Bourne supremacy” (2004)

”Sonnenallee” (1999)

”Spring Lola” (1998).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.