Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-diamantino-ar-ett-blingblingigt-stycke-om-proffslivets-extremt-kommersialiserade-villkor/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Diamantino” är ett blingblingigt stycke om proffslivets extremt kommersialiserade villkor

Foto: Folkets Bio

Diamantino är en portugisisk fotbollsstjärna i megaformat. Allt han vet om världen är fotboll, allt han kan är att spela fotboll. Hans dröm där han flyter fram i rosa rök förbi motståndarna som skuttande jättelika fluffiga pekineservalpar tar ett abrupt slut när han missar en avgörande straff i VM-finalen 2018. Mot Sverige! 

Redan i de förtjusande inledningsbilderna lämnar alltså denna kameleont till film alla anspråk på fotbollsrealism, åtminstone under den korta tid den tillbringar på planen.

I stället bjuder de bägge upphovsmännen på en annan tidsenlighet: en mashup av bildteknisk variation, medial ikonografi och filmgenrer. Här finns sci-fi-dragningar, passningar av absurd komedi, romantiska inkast, raka tacklingar mot politisk satir, smygande inlägg i bästa agentstil och så småningom en slutsignal i vad någon så riktigt kallat ”transhumanismens” lyckliga tecken. 

Den som gillar filmreferenser blir inte utan, även om de till skillnad från hos exempelvis Quentin Tarantino är betydligt mer sekundära.

Diamantino gråter efter straffmissen, desto mer övergivet när hans älskade pappa dör av hjärtinfarkt framför tv:s finalsändning.

Han är ett slags variant av Bo Widerbergs ”Fimpen” fast i en vuxen mans kropp, som en form av Adam-prototyp före Eva. 

Foto: Folkets Bio

Några godnattsagor kräver han inte, däremot kan han inte låta bli att barnsligt roa sig med att sladda med sin gula Lamborghini framför det palats där han bor med sina två systrar.

Askungens styvsystrar framstår som tämligen ofarliga vid en jämförelse med dessa giriga tvillingar, som till varje pris vill se sin bror fortsätta spela och göda deras bankkonton i Panama.

Det finns gott om andra häxor i denna saga om den oskuldsfulla, för att inte säga dumsnälla fotbollsstjärnan (och oskulden) som ständigt låter sig utnyttjas för kommersiella och politiska intressen. Han sover i sina Diamantinolakan, klär sig i sina Diamantinokalsonger, hans bästa vän är en mycket liten svart kattunge – inte en Michael Jacksonsk apa, alltså… Han gråter öppenhjärtigt i direktsänd morgon-tv, ivrigt påhejad av en cynisk programledare (Manola Moura Guedes). Han gråter gärna, Diamantino. Han ställer upp i varenda reklamfilm, oavsett deras reaktionära budskap. Han låter sig villigt utsättas för kloningsförsök. Portugal behöver fler fotbollsstjärnor för att ”bli stort igen”.

I sitt stilla sinne undrar man vad en Cristiano Ronaldo eller en Zlatan tänker göra av sin framtid när kalsongkarriären, förlåt, fotbollskarriären tagit slut.

Men den viktigaste vändpunkten i detta stundom groteskt igenkännbara men blingblingigt hårdragna stycke om proffslivets extremt kommersialiserade villkor inträffar ändå när Diamantino vill göra något mer betydelsefullt av sitt liv. Efter en dramatisk räddning av en båtlast flyktingar under en utflykt med lyxyachten beslutar han sig för att gå i sin pappas fotspår och ta hand om en ensamkommande flyktingpojke.

Det vore fel, för att inte säga omöjligt, att återge alla bisarra vändningar som det innebär i det praktfulla palatset.

Och i sitt stilla sinne undrar man vad en Cristiano Ronaldo eller en Zlatan tänker göra av sin framtid när kalsongkarriären, förlåt, fotbollskarriären tagit slut.

Se mer: Fler filmer som kommer förväntningar på skam: ”Ingen fara på taket” (1938), ”Producenterna” (1967), ”Looking for Eric” (2009).