Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-diego-maradona-narganget-och-fascinerande-om-det-argentinska-bollsnillet/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Diego Maradona” – närgånget och fascinerande om det argentinska bollsnillet

Bild 1 av 2 Huvuddelen av dokumentären ”Diego Maradona” utspelar sig under perioden i Neapel.
Foto: Lucky Dogs
Bild 2 av 2 Diego Maradona
Foto: Lucky Dogs

Asif Kapadia ger ett fängslande porträtt av den legendariska argentinska fotbollsstjärnan i ”Diego Maradona”. Mycket närmare Diego än så här kommer vi troligtvis inte, skriver Eva af Geijerstam. 

Även den måttligt fotbollsintresserade måste någon gång hört talas om ”Guds hand”, målet som Diego Maradona gjorde med hjälp av handen i Argentinas match mot England under Mexiko-VM 1986. Detta var tiden före videogranskning av varje möjlig regelöverträdelse. Målet godkändes och har nästan överskuggat det mål han gjorde bara några minuter senare. Med acceleration, obruten framåtrörelse och fullständig kontroll på bollen tätt, tätt intill fötterna tog sig Maradona på egen hand förbi fem engelska spelare. De slirade och föll, hela vägen från mittplan. Till sist överlistades målvakten Peter Shilton med en precis lyftning. Målet kom att utses till århundradets vackraste. 

Båda finns naturligtvis med i Asif Kapadias dokumentärfilm ”Diego Maradona”, men också det absolut euforiska firandet när Argentina vunnit VM, eftersom den djupare innebörden av segern mot England betydde återupprättelse efter Falklandskriget.  

Mycket har redan sagts, oavbrutet rekapitulerats i bilder och spritts i braskande rubriker om världens bäste fotbollsspelare. (Jag hör redan de indignerade invändningarna mot epitetet ”världens bäste”, men är beredd att insistera). Tror Maradona syns i flest klipp på Youtube.

Det är alltså med viss bävan man närmar sig Asif Kapadias dokumentär, den senaste i raden om den store lille argentinaren. Detta trots att Kapadias tidigare dokumentärer ”Amy” (2015) om sångerskan Amy Winehouse och ”Senna” (2010) om Formel 1-föraren Ayrton Senna borde vara nog förtroendeingivande.

Bilderna från VM 1986 finns givetvis med, men så mycket annat av både sorgligt, avslöjande och upplyftande slag.

Det blir en fascinerande historia om en extremt bollbegåvad liten kille från kåkstaden Villa Fiorito i Buenos Aires, som till att börja med ville ge sin mamma, pappa och sina många syskon ett riktigt hus i stället för det lilla bräckliga där det ”regnade mer inomhus än utomhus”, som han skriver i sin självbiografi (”El Diego”, Sportförlaget 2001).

Han förblev Diego med sin familj och sina vänner, Maradona för dyrkande supportrar och fans. Så småningom, medan han slog målrekord på målrekord ända sen knattelaget Smålökarna, seniordebuten som 15-åring i Argentinos Juniors vidare i Boca Juniors kom han ibland att tala om sig själv i tredje person i sådana officiella sammanhang.

Kapadia visar redan i titeln kluvenheten i att vara både en hårdbevakad offentlig person under påfrestande press, aldrig ifred, och samtidigt en mycket ung man med privatliv, livslust och egna starka skyhöga prestationskrav.

Där står ” Diego Maradona”, noggrant uppspjälkat mellan förnamn och efternamn.

Huvuddelen av filmen utspelar sig naturligt nog i Neapel, vars fotbollslag Maradona tog från fattig till rik. Dit värvades han som 24-åring från Barcelona, där han under två säsonger blandade triumfer på planen med frånvaro: tre månaders gulsot, tre månaders allvarlig vristskada och tre månaders avstängning.

Ironiskt nog för att få ”lugn och respekt”.  

Det slår en gång på gång hur ung han var då, i slutet av 80-talet.

Alla mot Maradona på fotbollsplanen under detta punktmarkeringarnas tidevarv, alla mot Maradona och Napoli på de norditalienska arenorna med smädelser, förakt och hatramsor. Alla för Maradona i Neapel som äntligen såg sin kaotiska och fattiga stad resa sig och erövra en länge efterlängtad självkänsla gentemot det rika norr.

In trädde också camorran med familjen Giuliano i spetsen med middagar, nattklubbsfester med villiga kvinnor – och kokain. Det är ytterst sorgliga närbilder av ett ensamt fotbollsgeni mitt i tumultet på väg att förlora greppet.

Med det olyckliga tilltaget att 1990 förlägga Italiens VM-match mot Argentina till Neapel kom en definitiv vändpunkt. Maradona upptäckte att också napolitanarna var på väg att vända honom ryggen. Till det kom också de nattsvarta rubrikerna om hans förnekelse av en utomäktenskaplig son.

Bara med den närmaste familjen och specialtränaren Fernando Signorini förblir han Diego.

Asif Kapadia avslutar sin kronologi någonstans där, med undantag för de avslutande bilderna av en leende Maradonas senkomna erkännande av och återförening med sonen. Vi slipper alltså de misslyckade försöken på en tränarkarriär, avstängningen för dopning under VM 1994, avgiftningen på Kuba och naturligtvis lejonparten av de gyllene ögonblicken som Maradona, fotbollsspelaren.

Men närmare än så här kommer man förmodligen aldrig Diego, även om sista ordet säkert ännu inte är sagt.

Se mer: Tre andra dokumentärer om fotbollsstjärnor: ”Nummer 14 Johan Cruyff” (1973), ”Gascoigne” (2015), ”Den unge Zlatan” (2015)