Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Django Reinhardt i porträtt som saknar rytm

Franska skådespelaren Reta Kateb fascinerar som Django Reinhardt, men Etienne Comars biografi över det romska gitarrsnillet hittar inte det rätta svänget.

2

Drama

”Django”

Regi: Etienne Comar

Manus: Etienne Comar, Alexis Salatko. I rollerna: Reda Kateb, Bimbam Merstein, Bea Palya, Louise de Klerk m fl. Längd: 1 tim 57 min (från 11 år). Språk: franska.

Musiken svänger förstås av bara satan. Man behöver sällan mer än två takter av Django Reinhardts gitarrspel för att resa sig från de döda. Varje kontrollerad knäppning är en liten kärnexplosion av liv. Musik som vägen till Gud verkar plötsligt vara en onödig omväg.

Musiken är Gud.

Reda Kateb fascinerar i huvudrollen som den revolutionerande fransk-belgisk-romska jazzgitarristen. Trött, blank, nästan stum om han inte får fiska eller dricka släntrar han ut på scenen inför en förväntansfylld publik tryfferad med naziuniformerade jazzkonnässörer. Han förändrar inte en min ens när hans två enda fungerande fingrar börjar röra sig i blixtrande hastigheter över gitarrhalsen, mirakelmedicinen strömmar ut och åhörarna inte längre kan sitta stilla i sina stolar.

Samtidigt, i Ardennerskogen, skjuts en blind, romsk sångarlegend ihjäl vid lägerelden och barn och vuxna flyr i panik för de osynliga mördarna.

Det är ett lysande porträtt av geniet som vet exakt vad han kan leverera och exakt vad folk tål. Som vet att samma människor som dyrkar honom inte tvekar att utrota både honom och hans folk om de blir lite bakfulla av det rus han förser dem med.

”Django” avslöjar på ett elegant sätt ett klassiskt ”vitt” problem. De som har svårt att hantera livsglädje utan att tappa stilen löser det genom att utrota leverantörerna.

Reinhardt inbjuds att spela på Berlins Olympiska stadium, och hålla en privatkonsert för Goebbels! Det är ett erbjudande som man inte kommer levande ifrån som rom år 1943, vare sig man tackar ja eller nej. Hans respons är bara en liten dragning på munnen, en kort blick av trött raseri.

Problemet med filmen är att den försöker ha samma hållning som huvudpersonen. Återhållen dramatik och jämn – alltför jämn – andning. Den tänker fan inte ställa upp och ”mach show” bara för att publiken vill det. Det är långt mellan de briljanta musiknumren och en stor del av filmen utspelar sig inte i Paris utan vid en tyst sjö vid den schweiziska gränsen där Django väntar på att få fly över.

Det är rätt tänkt. De mäktiga slutbilderna – från Reinhardts uruppförande av ”Requiem över romska bröder” när den kaxiga, dansanta gamla mammans huvud böjs i sorg, och på en evigt växande tavla av bilder på romer som utplånades i nazisternas koncentrationsläger (eller bara brändes inne i sina läger) – hade inte fungerat om vi hade tillbringat två timmar i Paris vilda nattklubbsliv. Det hade blivit pliktskyldigt. Nu är det huvudtemat.

Men ett parerande av publikens förväntningar på snabbverkande underhållning hade inte behövt betyda att man gjorde avkall på dynamik, rytm, överraskning.

Django hade i alla fall aldrig gjort det.

Se mer:

Tre andra biografier om gitarrister: ”Bound for glory” (1976), ”Walk the line” (2005), ”I’m not there” (2007).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.