Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 18:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-drabbande-kvinnlig-frigorelse-i-under-en-oppen-himmel/

Filmrecensioner

Filmrecension: Drabbande kvinnlig frigörelse i ”Under en öppen himmel”

Carey Mulligan i ”Under en öppen himmel”.
Carey Mulligan i ”Under en öppen himmel”. Foto: Scott Garfield

Paul Danos regidebut ”Under en öppen himmel” bygger på Richard Fords roman och är en drabbande skildring av en kvinnas uppbrott under 50-talet. Ett starkt och stiligt familjedrama med Carey Mulligan i centrum.

Rätta artikel

När Jeanette (Carey Mulligan) visar sonen skogsbränderna utanför stan och berättar om ”de stående döda”, det vill säga träden som blivit kvar efter eldens härjningar, talar hon egentligen om sig själv. Året är 1960 och för Jeanette har en ensamstående trettiofemårig kvinna i Montana ungefär samma överlevnadsutsikter som en förkolnad stubbe. 

Sedan maken lämnade hemmet för att bekämpa bränderna har hon tagit sig en älskare och gjort sonen Joe till sin förtrogne. Hennes humörsvängningar och frispråkighet är mer än vad en fjortonåring mäktar med. Därför är det lika mycket värmen från lågorna som skammens rodnad som hettar pojkens kinder när de står och betraktar elden tillsammans. 

Äktenskapets sammanbrott och moderns kaotiska frigörelseprocess återges genom sonens sårade blick som registrerar varje liten förskjutning i tillvaron. De små ögonblicksbilderna, från pappan som står ensam i trädgården och stirrar ut i tomma intet till mamman som applicerar sitt nya röda läppstift i badrummet, bär på lika gåtfull som viktig information om hur hans närmaste framtid skall gestalta sig. När mamma Jeanette så småningom börjar sätta papiljotter i håret och dra på sig ”den desperata klänningen” som hon kallar den, är meddelandena inte längre krypterade. 

 ”Under en öppen himmel” är skådespelaren Paul Danos (som vi senast kunnat se i tv-serien ”Escape at Dannemora”) regidebut och manuset, som han skrivit tillsammans med partnern Zoe Kazan, är baserat på en bok av Richard Ford. 

Läs mer: Intervju med Paul Dano  

Hela filmen går i 50-talets välbekanta brunbeiga färgskala men det är tydligt att Dano är mer intresserad av att botanisera i karaktärernas känsloliv än i deras tidstypiska köksskåp och garderober. Tidsandan bidrar med någonting helt annat. När mannen i huset inte längre kan försörja sin familj drar han till skogs för att återupprätta sin manlighet medan husmodern reflexmässigt ser sig om efter en ny familjeförsörjare. 

Det är i sig kanske förväntat men det faktum att filmen utspelar sig just 1960, alldeles i början av vad som skulle komma att bli ett politiskt radikalt decennium, ger en känsla av att precis allting är i rörelse. Eftersom de traditionella könsrollerna är på väg att luckras upp blir utgången för skilsmässodramat inte helt given. 

Carey Mulligan gör ett drabbande porträtt av en kvinnas frigörelse i två akter, först från sitt äktenskap och sedan från själva idén om att hon är beroende av en man för att klara sin försörjning. Ed Oxenbould säger inte mycket i rollen som Joe men hans blick rymmer istället all den smärta och maktlöshet ett barn kan känna inför att se sina föräldrar förlora fotfästet. 

Det blir dock tillslut lite frustrerande att han aldrig uttrycker sina känslor och filmen hade tjänat på om han varit mindre återhållsam. I övrigt har Paul Dano med mycket små gester lyckats göra ett väldigt starkt och stiligt familjedrama om hederliga människor som gör vad de kan för att undvika fattigdom och behålla sin värdighet. 

Se mer. Tre andra filmer som utspelar sig vid samma tid: ”Välkommen till Pleasantville” med Tobey Maguire och Jeff Daniels (1998), Todd Haynes kvinnliga kärlekshistoria ”Carol” (2015), ”Loving” om kärlek och rasdiskriminering (2016).